Kolmila

En kolmila är en mila konstruerad för kontrollerad upphettning av ved utan (eller med begränsad) syretillförsel. Slutprodukten är träkol. Andra sätt att utföra kolning är i retort, i ugn eller genom bränning i grop.^[1] I modern tid har kolning främst skett genom ungskolning.

Kolmilan

Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan) sattes förkolningen igång. Milan brinner inte (med öppen eld),^[2] den pyr^[3]. I en mila som fattar eld förbränns veden och aska bildas istället för träkol.

"Pyrandet", som omvandlar omkring 50-60 procent av veden i en välskött kolmila till aska och andra restprodukter, är dock i grunden samma sak som (öppen) eld, det vill säga förbränning. Den är dock nödvändig för att åstadkomma den värme som behövs för att driva på pyrolysen i milan. En mila får därför inte bli helt lufttät, för då slocknar den. I en helt lufttät retort kan man nå en effektivitet där nästan 100 procent av veden blir kol. Det kräver dock en extern värmekälla.^[4]

Syretillförseln reglerades genom små hål, fotympningar eller draggluggar längs milans kant. Milningens första dygn var känsligast, innan milan hunnit bygga upp en jämn värme.^[5]

Den äldre typen av kolmila – liggmilan – infördes under medeltiden, men ända in på 1900-talet förekom i Västsverige den äldre metoden att kola i grop för att få kol till smideshärdar. Resmilan infördes med vallonerna under 1600-talet.^[6] Sitt stora genombrott fick dock resmilan först i slutet av 1800-talet; detta skedde främst för att den var lämplig för klena virkesdimensioner, sådan som återstod efter att man skickat det bästa virket till sågverk, dels för att den var enklare att bygga.^[7]

Kolningsugnen uppfanns redan omkring 1800, men den kom först årtiondena kring sekelskiftet 1800/1900 att verkligen ta upp konkurrensen med kolmilan.^[8]

Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna.

Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.

Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor och järnbruk.

Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man är uppmärksam på att det runt kolbottnen brukar gå en smal ränna, eller vanligare att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor).

Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.

Tjärmilor

På sina håll har tjära brännts i mila. Milan byggdes då med en valigt kolmila, men med dess inre uppbyggt av tjärrik ved. Milans botten täcktes av trampad sand, och täcktes därefter med färsk granbark som tjäran fick rinna igenom.^[9]

Bilder

• 

  Resning av resmila, Östergötland

• 

  Resmila under kolning, Östergötland

• 

  Resmila, Skottvångs gruva

• 

  Modern tillverkning av träkol i retorter i Polen

Kolarkoja

Kolarkoja är beteckningen på den temporära bostad som kolare ofta var hänvisade till under kolningsarbetet. Kolarkojorna kunde vara av olika utföranden. I Kronobergs län är storleken vanligen cirka 5 gånger 4 meter, med ingång på ena kortänden och med en spis i andra kortänden. I markerna ser vi idag mestadels rester efter kolarkojorna. Dessa är i regel som en u-formad "kulle" beroende på att kolarkojan oftast hade jordtäckta sidor som rasat ned efter övergivandet. Ibland ser man även stora stenar i kojans ena ände och då är det vanligen rester efter den nedrasade spisen vi ser.

När kolarkojan var aktiv löpte ofta väggfasta sittbänkar/sovplatser utmed långsidorna. Ingången vette oftast mot själva kolbotten, det vill säga platsen för kolmilan. Om man från insidan av kolarkojan inte såg kolbottnen var det viktigt med en fönsterglugg eller dylikt så att milan kunde övervakas dygnet runt.

I närheten av kolarkojan finns oftast en eller flera kolbottnar.

Se även

• gruva
• hytta
• tjärdal

Referenser

Noter

Källor

• Kolning i Nordisk familjebok (1:a upplagan, 1884)
• Kolning i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1911)
• Kolning i Herman Juhlin-Dannfelt, Lantmannens uppslagsbok (1923)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Kolmila
  Bilder & media
• Institutet för Forntida Teknik – KOLNING av K-G Lindblad (med arbets- och redskapsbeskrivning)
• kolbulle.nu – Information om kolmilor, kolarkojor och kolarliv.