Bråfall

2012-12-31T08:19:39Z

85.24.135.159: /* Lilla Bråfall */

'''Bråfall''' (i folkbokföring från 1600-talet och framåt även kallad Bråfallet) är en före detta [[by]] med nedlaga gruvor och ett nedlagt [[järnbruk]] i sydvästligaste delen av [[Säters kommun]], [[Silvberg]]s socken, på gränsen till [[Norrbärke socken]]. Bråfall kallas även för ''Stora Bråfall'' för att skilja byn från ''Lilla Bråfall'' som var en by som låg några kilometer söderut i Norrbärke socken.<ref>[http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/_s2wx001/411212d1/p3/0000099a.pdf Ortnamnsarkivet, Kjell Ahnland, 1969]</ref> Bråfall har idag ett mycket avskilt läge eftersom den väg som är farbar med bil slutar här, och det är cirka 7 km till [[Ulvshyttan]] som är närmaste större by.<ref>[http://biphost.spray.se/dis-aros/diverse/orter/hf-norrbarke.html Norrbärke Husförhörslängder]</ref> Ett par kilometer norrut ligger den lilla byn Fallet, även kallad ''Masáns'' (uttalas med betoning på den andra stavelsen).<ref>[http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/_s2wx001/415213a1/p3/0000064a.pdf Fallet, Sven Nordlund, 1930]</ref>

På 1940-talet och tidigare såg omgivningarna kring Bråfall helt annorlunda ut än idag. Då fanns hagar och åkrar kring byn, även på södra sidan av ån. Genom småskaligt jordbruk, med en eller ett par kor per hushåll, var flera av familjerna delvis självförsörjande på mat. Åkrar och hagar växte sedan igen med granskog.

== Historia ==
Vid [[arkeologi]]ska utgrävningar i Bråfall, i samband med ombyggnad av det lilla kraftverket, återfanns rester av ett kolhus och en ugn där [[kol-14-metoden]] visar att de brukats så tidigt som [[1300-talet]] eller början av [[1400-talet]]. Bråfall omnämns i ett dokument från år 1430 där Lars Olofsson, dekan i Västerås, och (dennes syster) Katarina Olofsdotter i Skärsjö bland annat pantsätter hälften av en gruva i Bråfall i Gessberg. Deras far Olof Tyrgilsson hade varit fogde (landshövding) i Dalarna.<ref>[http://www.nad.riksarkivet.se/SDHK?EndastDigitaliserat=false&SDHK=21385&Brevtext=true&Extratext=true&Sigill=true&Original=true&MedeltidaAvskrifter=true&MedeltidaRegest=true&Brocman=true&Hadorph=true&Peringskiold=true&Ornhielm=true&OvrMedeltidaAvskrifter=true&OvrMedeltidaRegest=true&AvanceradSok=False&page=1&postid=Dipl_21385&tab=post SDHK-nr: 21385 Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven]</ref>

Under [[1600-talet]]s början anlade ''Gilius Gatzman'' genom eget arbete och omkostnader en masungn i byn som från 1628 till 1797 levererade tackjärn till [[Grängshammar]]s bruk. Marken i Bråfall där masugnen byggdes tillhörde Gränshammars bruk men själva masugnen ägdes av Gatzman. Vid Gränshammars bruk tillverkades bland annat plåt av detta tackjärn<ref>Maria Ågren: Jord och Gäld, Social skiktning och rättslig konflikt i Södra Dalarna 1650-1850, Doktorsavhandling vid Uppsala Universitet vt1992</ref> Gilius Gatzman fick många barn och barnbarn varav en del blev kvar i bygden. Ganska många av dem som bodde i Silvbergs socken fram till och med [[1950-talet]] var på olika sätt ättlingar till honom.

Den sista [[masugn]]en i Bråfall expoloderade [[1792]] (1797 enligt Ågren). Denna byggdes aldrig upp igen utan ersattes av en masugn i [[Ulvshyttan]]. Vid den tiden fanns det till och med en herrgård i byn och byn hade cirka 100 invånare. Därefter minskade folkmängden markant.

Mellan 1870 och 1919 skedde återigen kontinuerlig järnmalmsbrytning i gruvan, i genomsnitt bröts drygt 2000 ton per år (1273 ton år 1879).<ref>[http://runeberg.org/rosenberg/1/0221.html - Project Runeberg - Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, 1882-1883]</ref> I sin djupaste del blev gruvan 120 meter djup. <ref>Gruvkarta över Bråfall hos Bergmästarämbetet i Falun, 1911, 1947</ref> 1904 byggde man om den fallfärdiga dammen och grävde en kanal så att malmen kunde fraktas sjövägen till 500 meter från hyttan i Ulvshyttan. Åtminstone fram till år 1924 hade Bråfall en egen liten skola.<ref>Foto av skolan, lärarinnan och elever. Silvbergs hembygdsförenings arkiv</ref>

Röda Korset i Borlänge hade i samarbete med dispensärer i Stora Tuna en [[barnkoloni]] i byn. 12 barn hade vistats på den i 2 månader sommaren 1924, verksamheten utökades till 24 barn året därpå. Sol, bad och utomhusvistelse ansågs vara bra för barnens hälsa.<ref>[http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/page.jsp?issue_id=kb:132649&sequence_number=3&recordNumber=345&totalRecordNumber=1717 Tidningen Dalpilen, sid 3, 1925-06-13]</ref>

1930 fanns det enligt [[församlingsbok]]en 28 invånare i byn; vuxna arbetsföra män var skogsarbetare.

De stora [[varp]]högar som tidigare fanns i Bråfall skall ha haft en betydelsefull roll när [[Wikmanshytte bruk]] köpte [[Ulfshytte Jernverks AB]] år 1937. Med nyare teknik kunde värdefull [[järnslig]] med god vinst utvinnas ur denna restprodukt från tidigare generationer gruvdrift genom att stenarna krossades till mindre dimensioner i ett krossverk i Bråfall och sedan transporterades bort med lastbil till anrikningsverk vid andra gruvor som separerade malm från gråberg. Varphögarna skall ha varit "höga som hus" och något hundratal meter långa. Järmalmsgruvan i byn öppnades på nytt 1939. . Dåtiden teknik innebar att allt lastatdes för hand på ackord, något som måste ha varit ett oerhört tungt arbete.

I mars [[1941]] inträffade en tragisk olycka i gruvan då 5 gruvkarlar, varav en var gruvfogden, omkom genom att en rälsgående öppen vagn (en så kallad ''hund''), byggd för att forsla upp malm, spårade ur på väg upp ur gruvan; alla som åkte med kastades ur och störtade ned mot gruvans botten. En så kallad hund liknade till formen skopan på en grävskopa, den hängde i en lina kopplad till ett spel ovan jord och var helt öppen upptill, två axlar underst med inte särskilt stora hjul. Vid utredningen efter olyckan framkom att vagnen var felaktigt byggd; hjulen var inte [[kon]]iska och vagnens axlar var inte [[parallell]]a så att det var mer eller mindre oundvikligt att vagnen skulle spåra ur förr eller senare. Två män klarade sig genom att de vägrade åka med på den farliga vagnen.<ref>[http://www.belisa.se/stenberg/brafall1/1941-st-x-braafall-gruvolycka.html Berget hotade rasa under ...,, Stockholmstidningen 23 mars 1941]</ref><ref>Bror Sundhed: Hyttpojken, HB Allkonst, Säter, 1999. Självbiografisk roman skriven under pseudonym. Författaren växte upp Ulvshyttan och berättar om åren 1928-1950</ref>

Gruvdriften fortsatte efter olyckan. Gruvan och den stora efterfrågan på ved under andra världskriget och några år därefter gjorde att byn i mitten på 1940-talet som mest hade omkring 60 invånare. Men när gruvan stängts 1947 blev byn i snabb takt nästan helt avfolkad på permanent boende så att det år 1961 bara fanns tre bofasta invånare kvar i byn.<ref>[http://www.belisa.se/stenberg/brafall2/1963-lokaltidn-braafall-tre-kvar.html Gamla Byn i Bråfall har bar 3 bofasta invånare, Borlänge Tidning (?), 31 juli 1963]</ref> 1970 började man riva några större flerfamiljshus i trä som stått tomma i ett antal år.

En stor timmerlada byggd på 1700-talet i Bråfall står idag på Gammelgården i Borlänge.<ref>[http://bilder.tunahembygd.se/#0.1 Bråfallsladan på Gammelgården i Borlänge]</ref> Fram till och med år 1862 tillhörde Bråfall [[Stora Tuna församling]].

I byn finns ett litet vattenkraftverk ursprungligen byggt 1926 eller 1928, helt ombyggt 1988.<ref>[http://vattenkraft.info/?foto=&id=64 Vattenkraft info, Bråfallet]</ref>

==Lilla Bråfall==
Lilla Bråfall bestod på slutet av 1800-talet av 4 eller 5 spridda gårdar som låg vid Sävsjöns västra strand och inom en kilometer därifrån högre upp på berget i nordligaste delen av [[Norrbärke]] församling. Enligt 1880 års folkräkning bodde 18 personer i byn fördelade på 5 familjer. Ibland har Lilla Bråfall använts som ett gårdsnamn på den gård som låg närmast Sävsjön. Backarna var namnet på en annan gård i byn. Byn kallas i officiella dokument ofta bara för Bråfall eller Bråfallet i [[Norrbärke]] församling, dvs inte ''Lilla Bråfall'' som byborna själva kallade byn för 100 år sedan. Vuxna män står i folkräkningarna på 1800-talet omnämnda som gruvarbetare, arbetare eller kolare. Dessutom drev familjerna jordbruk i mindre skala med en eller ett par kor per familj och andra husdjur. Jordbruket och kolningen medförde att gårdarna gärna låg utspridda i skogen. Det fanns fler enstaka små gårdar i närheten på 1800-talet där man försörjde sig på samma sätt. Med i närheten menas här räknat i kilometer, dåtidens folk var vana att gå långt.

Enligt muntlig tradition skall gården Backarna ha bildats genom att en soldat i början på 1600-talet fått 1/4-dels hemman, dvs med äganderätt, som belöning/pension för sina insatser i krigstjänst. Den gården beboddes 1900 av Anders Jansson, född 1851, med familj. Långt senare än början av 1600-talet övergick kontrollen över gården med tillhörande skog till ett näraliggande bruk eftersom ättlingarna till den fd soldaten inte kunde bevisa sin äganderätt. Gården beboddes av ättlingar till soldaten som flyttade dit på 1600-talet så länge gården fanns kvar, dvs i mer än 300 år. Enligt Maria Ågren doktorsavhandling om perioden 1650-1850 så har innebörden av att vara ägare till skogsmark förändrat över tiden. Det fanns ingen äganderätt till skogen i modern betydelse om man går långt tillbaka i tiden. Mellan år 1500 och år 1800 så var det i Sverige helt normalt att det fanns flera olika typer av rättsanspråk som olika enskilda eller grupper samtidigt kunde riktas mot samma skog (till ex. rätt att använda marken som fäbod, rätta att odla upp den, rätt till avkastning, rätt att ta brännved till husbehov, rätt att ta ut stora mängder skog till gruva eller hytta, rätt att fiska, rätt att jaga, frälsets eventuella överäganderätt, [[bördsrätt]], rätt att använda skogen för bete osv etc). Var en av dessa rättigheter kunde innehas av olika enskilda eller grupper (till ex en viss släkt eller viss by) genom [[sedvanerätt]] eller skrivna avtal. Sedvanerätten hade förr vida större betydelse än i nutiden. Först efterhand, ibland under starkt motstånd från enskilda och grupper som fick minskade rättigheter, uppstod en äganderätt till skogsmarken i modern betydelse. Skuldsättning och indrivning av skulder har också varit en viktig ingrediens i koncentrationen av markägandet. Kring Stora och Lilla Bråfall har dessa förändringar slutat i att en mycket stor del av skogen numer brukas och ägs av bara två stora skogsbolag.

Lilla Bråfall övergavs av sina sista invånare 1934 efter att ett boningshus förstörts av en brand.<ref>[http://www.w.lst.se/upload/5529/jatturnA2.pdf Länsstyrelsen: Välkommen till Jätturn. Skylt vid naturreservatet]</ref>

En liten del av området kring Lilla Bråfall med grottan vid sjön Jätturn är idag naturreservat, en vacker plats med många sällsynta växter på grund av det finns inslag av kalk i berggrunden.<ref>[http://www.lansstyrelsen.se/dalarna/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturresvaten/smedjebacken/jatturn/Pages/default.aspx Jätturn]</ref>

==Källor==
<references />

* Opublicerad utgrävning gjord av Dalarnas Museum, 2005 i samband med upprustning av kraftverket i byn.
* Släktforskning sammanställd av Roland Stenberg, Stockholm, en av många ättlingar till Gillius Gatzman.
* Oddbjörn Johannessen: "Gasmann - en gammel svensk bergmannsslekt med stor spredning ved norske jernverk". Del I og II, Ætt og Annet nr. 73 og 74, Porsgrunn 2007.
* Material hos Silvbergs hembygdsförening.
* Gottfrid Hillerström, Hyttor hammarsmedjor och kvarnar i Silvberg.

{{coord|60|16|43|N|15|18|22|E|display=title|region:SE_type:}}
[[Kategori:Svenska järnbruk]]
[[Kategori:Gruvor i Dalarna]]
[[Kategori:Orter i Säters kommun]]

GuldWiki - Användarbidrag [sv]

Bråfall