Gips

Från GuldWiki
Hoppa till: navigering, sök
Gips
Gipskristaller
Systematiskt namnKalciumsulfat
Övriga namnGips
Kemisk formelCaSO4
Molmassa136,14 g/mol
UtseendeVitt pulver
CAS-nummer7778-18-9
SMILES[O-]S(=O)(=O)[O-].[Ca+2]
Egenskaper
Densitet2,96 g/cm³
Löslighet (vatten)0,021 g/l (20 °C)
Smältpunkt1460 °C
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Gips är ett vanligt namn på mineralet kalciumsulfat CaSO4· 2 H2O, som bland annat är en viktig industriråvara. Dess mest framträdande egenskap är att när man blandar halvhydratet CaSO4· 1/2 H2O med vatten i lämpliga proportioner, stelnar blandningen genom att kristallvatten tas upp. Hårdheten enligt Mohs hårdhetsskala är 2.

Gips är ett relativt vanligt mineral. Brytvärda tillgångar finns bland annat i Italien, Tyskland, Storbritannien, Irland, USA och Kanada. Gips fås också som en biprodukt till flera industriella processer, till exempel svavelrening med skrubbrar i fossileldade värmekraftverk. En speciell sorts transparent form av gips kallas selenit.

Användning

Gips används bland annat som byggmaterial och till bandage. I form av gipsskivor används gips för beklädnad av väggar, innertak och undergolv i moderna hus. Gips används även som livsmedelstillsats och betecknas då med E-nummer E 516. Gips är även ett bra material för att göra avgjutningar och/eller gjutformer med.

Gipsning utförs även vid bland annat benbrott, en metod för att hålla benen på plats under läkningsprocessen.

Historisk byggnadsmaterial

Stuck- och skulpturgips

Gips och stuck har en mångtusenårig historia.

Eftersom Sverige saknar egna gipstillgångar importerades det fuktkänsliga materialet och transporterades till havs, vilket sannolikt gjorde att det blev dyrt. Under 1600-talet importerades gips till kalkbruksbaserad stuck. På Skoklosters slott skrevs till exempel kontrakt med kalksnidarna Antoni och Zauch för utförande av tre stucktak. Taken utfördes omkring 1660 uteslutande med fett kalkbruk, med armeringar och nöthårsinslag.

Något äldre stuckskulpturer av Anckerman är utförda på samma sätt (till exempel Herman Wrangels gravkor i Skoklosters kyrka). Under sent 1500-tal tillverkades stuckdekor i bland annat Uppsala slott. Här går det att studera material och teknik i de fragmentariska resterna: volymer och former är uppbyggda av ett grovt, kalkbaserat stockningsbruk, varefter kalkdeg och stenmjöl (kalk) har använts till finmodellering.

Under 1600-talets tredje kvartssekel uppfördes en stor mängd stadspalats, slott och herresäten. Till dessa hör Mälsåker. Taket från 1670-talet består av stockningsbruk med femtio procent kalk, nästan tjugo procent gips (styvnadsmaterial) och trettio procent stenmaterial (mest tegelkross som utgör retarder, men även kvarts och fältspat). Kalciumkarbonat med tio procent kvarts och två procent gips har använts till finputs. Trots att det gått 80 år mellan takbygget i Skokloster och det i Mälsåker är kalk fortfarande den huvudsakliga beståndsdelen.

Carl Gustav Wrangel beställer i mitten av 1600-talet flera leveranser fransk gips via Amsterdam. Anledningen var den franska gipsens höga kvalitet, samt att transporterna genom ett krigsdrabbat Tyskland inte alltid var lätta. Sjövägen från Holland var säkrare även om emballaget sattes på hårt prov.

På Haga slott utanför Enköping spacklades, i slutet av 1600-talet, en gipskalkblandning upp mot en vassrevetering. Detta förebådar det svenska 1700-talets materialval: stuck. Kina slott får en utvändig stuck som består av en blandning av gips och kalkdeg med en tillsats av orent animaliskt lim. I Confidencens innertak (på Kina) läggs en kalkbruksstockning på en vassrevetering i syfte att få en ren gipsspackling i ytskiktet.

Under 1700- och 1800-talen används alltmer gips i stucken och den kom till slut att helt dominera, förutom vid utförande av exteriör dekor som gjordes av såväl gips som kalk och så småningom även av cementbruk.

Den svenska kunskapen om stuck kommer huvudsakligen från Italien och Tyskland. Den gips som importerades till Sverige under 1600-talet kom säkerligen till stor del i form av gjutna, prefabricerade detaljer som konsoler, frukter, solrosor och puttiskallar.

Efter stormaktstiden avmattades stuckmarknaden en hel del, men den tog ny fart i slutet av 1800-talet då representativa våningar i de större städernas bostadshus krävde rikligare stuckutsmyckningar. Runt sekelskiftet 1900 uppfördes en rad officiella byggnader med nya Operahuset i Stockholm som flaggskepp. Närmare 100 italienska stuckatörer ska ha varit verksamma i detta bygge i olika omgångar. Gipskatter, eller ”1800-talets pigbyråprydnader”, var prydnadsfiguriner av gips men uttrycket överfördes även på de ”exotiska” och stiliga italienska ungkarlsstuckatörerna.

Internationellt fanns också en stor variation i stucksammansättningarna. Det berodde sannolikt på experimentlusta, trots att tillgången på bra gips var god.

Skivgips

Föregångaren till den moderna gipsskivan uppfanns 1894 av den amerikanske kuvert- och kragfabrikanten August Sacket. Dessa skivor var uppbyggda av papper som doppats i en gipsmassa och lades upp på vals i tio lager. Innan gipsen hade stelnat togs skivan av, planades ut och kapades.

Den moderna skivtypen, med gips mellan två lager kartong, patenterades i USA av Stephen Kelley 1908 och 1910 utvecklade amerikanen Clarence Utzman skivan och försåg den med omvikt kartong på kanterna. Vid denna tid började man tillverka skivorna plant på långa band. Skivor med försänkta kanter lanserades 1939. På 1950-talet börjar man tillverka ljudabsorberande gipskassetter utan kartongbeklädnad.

Första importen av gipsskivor till Sverige skedde 1927 och 1957 startade den första svenska tillverkningen i Varberg.

Externa länkar