Järnmalmsmineralisering
 |
Den här artikeln eller avsnittet anses ge otillbörlig vikt åt vissa frågeställningar. Artikeln bör redovisa alla relevanta och verifierbara synpunkter i proportion till deras relevans. Motivering: Varför tar artikeln bara upp Mellansverige? (2012-08) Hjälp gärna till med att åtgärda problemet om du kan, och diskutera saken på diskussionssidan. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
De i Mellansverige helt dominerande järnmalmsmineralerna är magnetit (Fe3O4) och blodsten eller hematit (Fe2O3). Ofta förekommer båda mineralerna i en malmkropp. Magnetiten är starkt magnetisk till skillnad från blodstenen, som fått sitt namn av att den vid repning med t ex kniv får ett rött streck. Andra karaktäristiska mineral kan vara knutna till vissa fyndigheter, t ex den fosforrika apatiten, som i Grängesberg och Idkerberget medfört att råmalmen betraktas som en fosforrik järnmalm (ca 1 % P). Manganoxider och mangansilikat följer t ex malmer i Basttjärn och Dannemora, som således benämns manganrik (upp till 3-4 % Mn).
Även innehållet kalk (CaO) och kiselsyra (SiO2) är av betydelse. Kalkrika malmer benämns basiska, SiO2-rika är däremot sura. Moderna masugnprocesser är även känsliga för innehållet alkali (Na2O+K2O) i malmen. Denna får ej överskrida 0,15 %.[1][2]
Källor
- ↑ De mellansvenska järnmalmsgruvorna 1930-1980 - En teknikhistorisk studie av Boris Serning, Karl-Axel Björkstedt och Curt Westlund, IVA-rapport 322, Ingenjörsvetenskapsakademin 1987, ISBN 91-7082-4142
- ↑ Bergsbruk.se/tips