Visa källa för Jorden

{{Infobox planet
| bgcolour       = #C0C0FF
| namn           = Jorden
| alt_namn       = Terra, Tellus, (''[[Världen]]'')
| symbol         = [[Fil:Earth symbol.svg|25px|Astronomisk symbol för jorden]]
| bild           = The Earth seen from Apollo 17.jpg
| bildtext       = Den berömda bilden "[[Den blå pärlan|Blå pärlan]]" på jorden, tagen av ''[[Apollo 17]]''
| epok           = [[J2000,0]]
| aphelium       = 152&nbsp;097&nbsp;701&nbsp;km <br />1,0167103335&nbsp;[[Astronomisk enhet|AU]]
| perihelium     = 147&nbsp;098&nbsp;074&nbsp;km <br /> 0,9832898912&nbsp;AU
| halv_storaxel  = 149&nbsp;597&nbsp;887,5&nbsp;km <br /> 1,0000001124&nbsp;AU
| excentricitet  = 0,016710219
| inklination    = 1°34'43,3"<ref name=Allen294>{{Bokref |titel = Allen's Astrophysical Quantities |författare = Allen, Clabon Walter; Cox, Arthur N. |utgivare = Springer |år = 2000 |isbn = 0387987460 |url = http://books.google.com/books?id=w8PK2XFLLH8C&pg=PA294 |sid = 294}}</ref>
| upst_nod       = 348,73936°
| peri_arg       = 114,20783°
| period         = 365,256366&nbsp;dagar<br /> 1,0000175&nbsp;[[julianskt år|år]]
| medelhastighet = 29,783&nbsp;km/s <br /> 107&nbsp;218&nbsp;km/h
| månar          = 1&nbsp;([[Månen]])
| avplattning    = 0,0033528<ref name=iers/>
| ekvatorradie   = 6&nbsp;378,1&nbsp;km<ref name=iers>{{Webbref | titel = General Definitions and Numerical Standards| url = http://www.iers.org/MainDisp.csl?pid=46-25776| författare = IERS Working Groups| år = 2003| hämtdatum = 2008-08-03| utgivare = U.S. Naval Observatory and Bureau International des Poids et Mesures}}</ref>
| polradie       = 6&nbsp;356,8&nbsp;km<ref>{{Bokref |förnamn = Anny |efternamn = Cazenave |editor = Ahrens, Thomas J. |år = 1995 |chaptertitle = Geoid, Topography and Distribution of Landforms |titel = Global earth physics a handbook of physical constants |utgivare = American Geophysical Union |utgivningsort = Washington, DC |isbn = 0-87590-851-9 |url = http://www.agu.org/reference/gephys/5_cazenave.pdf |hämtdatum = 3 augusti 2008 |format = PDF}}</ref>
| medelradie     = 6&nbsp;371,0&nbsp;km<ref>{{Bokref |författare = Various |editor = David R. Lide |år = 2000 |titel = Handbook of Chemistry and Physics |upplaga = 81st edition |utgivare = CRC |isbn = 0849304814}}</ref>
| omkrets = 40&nbsp;075,02&nbsp;km&nbsp;([[ekvator]])<br />40&nbsp;007,86&nbsp;km&nbsp;([[meridional]])<br />40&nbsp;041,47&nbsp;km&nbsp;(medel)
| area = 510&nbsp;072&nbsp;000&nbsp;km²<ref>{{Tidningsref |författare = Pidwirny|förnamn = Michael|datum = 2006-02-02|titel = Surface area of our planet covered by oceans and continents.(Table 8o-1)|utgivare = University of British Columbia, Okanagan|url = http://www.physicalgeography.net/fundamentals/8o.html|hämtdatum = 26 november 2007}}</ref><ref name=cia>{{Webbref | titel = World| verk = The World Factbook| url = https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/xx.html| författare = Staff| datum = 2008-07-24| hämtdatum = 2008-08-05| utgivare = Central Intelligence Agency}}</ref>
148&nbsp;940&nbsp;000&nbsp;km²&nbsp;land&nbsp;&nbsp;(29,2 %)<br />
361&nbsp;132&nbsp;000&nbsp;km²&nbsp;vatten&nbsp;(70,8 %)
| volym              = 1,0832073{{e|12}}&nbsp;km³
| massa              = 5,9736{{e|24}}&nbsp;kg<ref name="earth_fact_sheet">{{Webbref | titel = Earth Fact Sheet| url = http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html| författare = Williams| förnamn = David R.| datum = 2004-09-01| hämtdatum = 2007-03-17| utgivare = NASA}}</ref>
| densitet           = 5,5153&nbsp;g/cm³
| ytgravitation      = 9,780327 [[meter per kvadratsekund|m/s²]]<ref name="yoder12">Yoder, C. F. (1995) p. 12.</ref><br />0.99732&nbsp;[[G-krafter|''g'']]
| flykthastighet     = 11,186&nbsp;km/s&nbsp;
| siderisk_dag       = 0,99726968&nbsp;d<ref name=Allen296>{{Bokref |titel = Allen's Astrophysical Quantities |författare = Allen, Clabon Walter; Cox, Arthur N. |utgivare = Springer |år = 2000 |isbn = 0387987460 |url = http://books.google.com/books?id=w8PK2XFLLH8C&pg=PA296 |sid = 296}}</ref><br />23<small><sup>h</sup></small>&nbsp;56<small><sup>m</sup></small>&nbsp;4,100<small><sup>s</sup></small>
| rot_hastighet = 465,11&nbsp;m/s
| axellutning        = 23,439281°
| albedo             = 0,367<ref name="earth_fact_sheet"/> 
| atmosfär           = ja 
| temp_namn1         = [[Kelvin]]
| min_temp_1         = 184&nbsp;K
| medel_temp_1       = 287&nbsp;K
| max_temp_1         = 331&nbsp;K
| temp_namn2         = [[Celsius]]
| min_temp_2         = −89&nbsp;°C
| medel_temp_2       = 14&nbsp;°C
| max_temp_2         = 57,7&nbsp;°C
| atmosfärstryck     = 101,3&nbsp;[[kPa]] ([[havsnivå]])
| atm_sammansättning = 78,08%&nbsp;[[kväve]] (N<sub>2</sub>)<br /> 20,95%&nbsp;[[syre]] (O<sub>2</sub>)<br /> 0,93%&nbsp;[[argon]]<br /> 0,038%&nbsp;[[koldioxid]]<br />Ungefär 1% [[vattenånga]] (varierar med [[klimat]]et)<ref name="earth_fact_sheet"/>
}}
<!-- Artikeltexten börjar här -->
'''Jorden''' (latin: '''Tellus''', '''Terra''') (symbol: [[Fil:Earth symbol.svg|15px|]]) är den tredje planeten från solen och den största av de så kallade stenplaneterna i solsystemet. Jorden har en naturlig satellit kallad månen, eller Luna på latin. 

Med flera miljoner arter, inklusive människan, är jorden den enda himlakroppen där man vet att liv existerar. Planeten bildades för 4,54 miljarder år sedan och liv uppstod inom en miljard år därefter. Sedan dess har jordens [[biosfär]] markant förändrat atmosfären och andra icke biologiska förhållanden, vilket till exempel tillåtit [[aerob]]iska organismer att utvecklas i den [[syre]]rika miljön.

Sedd från rymden är jorden formad som ett nästan perfekt [[klot]]. På grund av dess [[rotationshastighet|rotation]] och [[centrifugalkraft]]ens inverkan på den elastiska jordmassan är dock omkretsen något större vid [[ekvator]]n än över [[pol]]erna. [[Jordskorpa]]n, jordens yttre lager, är uppdelad i en rad olika segment, kallade [[Plattektonik|kontinentalplattor]], som långsamt rör sig över ytan. Cirka 71 % av ytan är täckt av [[hav]] med [[saltvatten]], återstoden består av [[ö (landområde)|öar]] och [[kontinent]]er. Flytande vatten är, så vitt man vet idag, nödvändigt för allt liv. Jordens inre är fortsatt aktiv med en relativt fast [[manteln|mantel]], en flytande yttre kärna som genererar ett magnetfält, samt en fast inre kärna främst bestående av [[järn]].

Jorden samverkar genom [[gravitationskraften]] med alla andra himlakroppar i den [[galax]], [[Vintergatan]] som vi tillhör, där himlakropparna i vårt eget solsystem har störst inverkan med [[solen]] som den helt dominerande genom sin stora massa, men även till viss del [[månen]] i form av [[tidvatten]]fenomen. Jorden roterar ett varv runt solen för varje 366,26 gånger den roterar runt sin egen axel. Detta motsvaras av 365,26 [[soltid|soldagar]] och kallas för ett [[sideriskt år]]. Antalet soldagar är en mindre än antalet rotationer på grund av att jordens rörelse runt solen resulterar i en extra rotation runt dess axel i förhållande till solens position. Jordens rotationsaxel är vinklad 23,4° mot en linje som är vinkelrät mot omloppsplanet, vilket skapar [[årstid]]er på ytan. Jordens enda naturliga satellit, månen, orsakar havens [[tidvatten]], stabiliserar axellutningen och saktar långsamt ner planetens rotation. Ett bombardemang av [[komet]]er under jordens tidiga historia gav upphov till mycket av vattnet i haven. Sedan dess har nedslag av större [[asteroid]]er vid ett flertal tillfällen orsakat våldsamma katastrofer på jordens yta, mest känt tros utrotningen av tidigare djurtypen [[dinosaurier]] vara (ca 65 miljoner år sedan).

Planetens mineral och de många produkterna av biosfären bidrar med resurser som används för att försörja jordens befolkning. Invånarna är uppdelade i omkring 200 självständiga stater som samverkar med varandra genom diplomati, resor, handel och militära handlingar. Den första levande varelsen i omloppsbana runt jorden var hunden [[Lajka]] som med människans hjälp skickades upp i en satellit 1957. Människan själv lämnade jorden första gången 1961 då [[Jurij Gagarin]] nådde [[yttre rymden]].

== Utveckling och framtid ==
=== Uppkomst ===
För 4,54 miljarder år sedan <ref name="age_earth1">{{Bokref |förnamn = G.B. |efternamn = Dalrymple |år = 1991 |titel = The Age of the Earth |utgivare = Stanford University Press |utgivningsort = California |isbn = 0-8047-1569-6}}</ref><ref name="age_earth2">{{Webbref | titel = Age of the Earth| url = http://pubs.usgs.gov/gip/geotime/age.html| författare = Newman| förnamn = William L.| datum = 2007-07-09| hämtdatum = 2007-09-20| utgivare = Publications Services, USGS}}</ref><ref name="age_earth3">{{Tidningsref |författare = Dalrymple|förnamn = G. Brent|titel = The age of the Earth in the twentieth century: a problem (mostly) solved|tidning = Geological Society, London, Special Publications|datum = 2001|volym = 190|sidor = 205–221|url = http://sp.lyellcollection.org/cgi/content/abstract/190/1/205|hämtdatum = 20 september 2007|doi = 10.1144/GSL.SP.2001.190.01.14}}</ref> bildades jorden och de andra planeterna ur [[Solsystemets uppkomst och utveckling#Solnebulosan|solnebulosan]], en skivformad massa av stoft och gas som blev över när solen föddes. Uppbyggandet av jorden genom [[ackretion]] var i stort sett över inom 10–20&nbsp;miljoner&nbsp;år.<ref>{{Tidningsref |författare = Yin|förnamn = Qingzhu|författare2 = Jacobsen, S. B.; Yamashita, K.; Blichert-Toft, J.; Télouk, P.; Albarède, F.|titel = A short timescale for terrestrial planet formation from Hf-W chronometry of meteorites|tidning = Nature|datum = 2002|volym = 418|nummer = 6901|sidor = 949–952|doi = 10.1038/nature00995}}</ref> Till en början var jorden en smält och glödande massa, men efterhand kyldes de yttre delarna ner såpass mycket att vatten började ackumuleras i atmosfären och regn falla mot ytan vilket ledde till att en fast yttre skorpa bildades. Månen bildades strax därefter, möjligen som ett resultat av en kollision mellan jorden och en annan planet av ungefär [[Mars (planet)|Mars]] storlek.<ref>{{cite conference
 | author = Canup, R. M.; Asphaug, E.
 | title = An impact origin of the Earth-Moon system
 | booktitle = Abstract #U51A-02 | publisher = American Geophysical Union | date = Fall Meeting 2001
 | url = http://adsabs.harvard.edu/abs/2001AGUFM.U51A..02C | accessdate = 2007-03-10}}</ref>  En stor del av denna materia skulle ha stannat på jorden medan resten slungades tillbaka ut i rymden. Av den materia som kastades tillbaka ut i rymden skulle en viss del hamnat i omloppsbana runt jorden, och det är ur denna materia som månen sedan tros ha skapats (genom gravitationens successiva hopslagning av olika element i omloppsbanan).<ref>{{Tidningsref |författare = R. Canup and E. Asphaug|titel = Origin of the Moon in a giant impact near the end of the Earth's formation|tidning = Nature|volym = 412|sidor = 708–712|datum = 2001|url = http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6848/abs/412708a0.html|doi = 10.1038/35089010}}</ref>

Genom utgasning och [[vulkan]]isk aktivitet skapades en tidig uratmosfär. Kondensation av [[vattenånga]] tillsammans med tillförd is från asteroider, kometer och andra objekt i det tidiga solsystemet skapade jordens hav.<ref name="comet">{{Tidningsref |författare = Morbidelli, A.; Chambers, J.; Lunine, J. I.; Petit, J. M.; Robert, F.; Valsecchi, G. B.; Cyr, K. E.|titel = Source regions and time scales for the delivery of water to Earth|tidning = Meteoritics & Planetary Science|datum = 2000|volym = 35|nummer = 6|sidor = 1309–1320|url = http://adsabs.harvard.edu/abs/2000M&PS...35.1309M|hämtdatum = 6 mars 2007}}</ref> Till en början var haven så omfattande att det nästan inte fanns någon landmassa, men de har efterhand minskat i omfattning. Under de senaste 2 miljarder åren har kontinenternas area fördubblats.<ref name=ward_brownlee>Ward and Brownlee (2002)</ref><ref>{{Bokref |förnamn = John James William |efternamn = Rogers |medförfattare = Santosh, M. |år = 2004 |titel = Continents and Supercontinents |sid = 48 |utgivare = Oxford University Press US |isbn = 0195165896}}</ref> Sett över en [[geologisk tidsskala]] på flera hundra miljoner år har jordens yta kontinuerligt förändrats. Kontinenterna rör sig över ytan och bildar ibland en [[superkontinent]]. För ungefär 750 miljoner år sedan började en av de tidigaste kända superkontinenterna, [[Rodinia]], brytas isär. Kontinenterna fördes sedan åter samman och bildade [[Pannotia]] för 600–540 miljoner år sedan och slutligen [[Pangaea]] som bröts isär för 180 miljoner år sedan.<ref>{{Tidningsref |författare = Murphy, J. B.; Nance, R. D.|titel = How do supercontinents assemble?|tidning = American Scientist|datum = 1965|volym = 92|sidor = 324–33|url = http://scienceweek.com/2004/sa040730-5.htm|hämtdatum = 5 mars 2007|doi = 10.1511/2004.4.324}}</ref>

=== Livets utveckling ===
För närvarande är jorden det enda exempel vi har på en miljö som stödjer liv och dess [[evolution]].<ref>{{Bokref |författare = Purves, William Kirkwood; Sadava, David; Orians, Gordon H.; Heller, Craig |titel = Life, the Science of Biology: The Science of Biology |utgivare = Macmillan |sid = 455 |år = 2001 |isbn = 0716738732}}</ref> Genom kemiska reaktioner anses självreplikerande molekyler ha bildats för omkring 4 miljarder år sedan. Ungefär en halv miljard år senare levde den sista gemensamma förfadern för allt liv på jorden.<ref>{{Tidningsref |författare = Doolittle|förnamn = W. Ford|titel = Uprooting the tree of life|tidning = Scientific American|month = February|datum = 2000|volym = 282|nummer = 6|sidor = 90–95|doi = 10.1038/nature03582}}</ref> Utvecklingen av [[fotosyntes]] tillät att solens energi kunde användas direkt av livsformer. Detta resulterade i att syre ackumulerades i atmosfären varvid [[ozonskiktet]] uppstod i den övre atmosfären. När små celler började sammanfogas med större celler kunde utvecklingen av komplexa celler, kallade [[eukaryoter]], påbörjas.<ref>{{Tidningsref |författare = Berkner, L. V.; Marshall, L. C.|titel = On the Origin and Rise of Oxygen Concentration in the Earth's Atmosphere|tidning = Journal of Atmospheric Sciences|datum = 1965|volym = 22|nummer = 3|sidor = 225–261|url = http://adsabs.harvard.edu/abs/1965JAtS...22..225B|hämtdatum = 5 mars 2007|doi = 10.1175/1520-0469(1965)022<0225:OTOARO>2.0.CO;2}}</ref> Vissa typer av cellkolonier blev alltmer specialiserade och utvecklades efterhand till äkta flercelliga organismer. Genom skyddet från ultraviolett strålning från ozonlagret kunde livet efterhand också kolonisera världen utanför den skyddade miljö under vattnet den hittills utvecklats i.<ref>{{Webbref | titel = Astrobiologists Find Evidence of Early Life on Land| url = http://www.nasa.gov/centers/ames/news/releases/2000/00_79AR.html| författare = Burton| förnamn = Kathleen| datum = 2002-11-29| hämtdatum = 2007-03-05| utgivare = NASA}}</ref>

Sedan 1960-talet har det framförts hypoteser om att mycket omfattande [[istid]]er drabbade jorden för mellan 750 och 580 miljoner år sedan, under [[Neoproterozoikum]]. Glaciärer täckte större delen av planeten under ett tjockt istäcke. Denna hypotes kallas ofta för "[[Snöbollsjorden]]" (''Snowball Earth'') och är av särskilt stort intresse eftersom den föregick den [[kambriska explosionen]] där flercelligt liv började mångfaldigas.<ref>{{Bokref |efternamn = Kirschvink |förnamn = J. L. |editors = Schopf, J.W.; Klein, C. & Des Maris, D. |år = 1992 |titel = Late Proterozoic low-latitude global glaciation: the Snowball Earth |serie = The Proterozoic Biosphere: A Multidisciplinary Study |sid = 51–52 |utgivare = Cambridge University Press |isbn = 0521366151}}</ref>

Efter den kambriska explosionen för ungefär 535 miljoner år sedan har det förekommit fem [[massutdöende]]n.<ref>{{Tidningsref |författare = Raup, D. M.; Sepkoski, J. J.|titel = Mass Extinctions in the Marine Fossil Record|tidning = Science|datum = 1982|volym = 215|nummer = 4539|sidor = 1501–1503|url = http://adsabs.harvard.edu/abs/1982Sci...215.1501R|hämtdatum = 5 mars 2007|doi = 10.1126/science.215.4539.1501|pmid = 17788674}}</ref> Den senaste gången detta skedde var för 65 miljoner år sedan när en kollision med en komet eller en asteroid sannolikt orsakade utrotningen av alla [[dinosaurier]] (förutom de som skulle komma att utvecklas till [[fåglar]]) och många andra stora reptiler. Samtidigt lyckades små djur som [[däggdjur]], vilka då mest liknade små gnagare, överleva. Sedan dess har jordens däggdjur utvecklats i många olika riktningar och för ett par miljoner år sedan började ett afrikanskt apliknande djur att gå upprätt på två ben.<ref>{{Tidningsref |författare = Gould|förnamn = Stephan J.|titel = The Evolution of Life on Earth|tidning = Scientific American|month = October|datum = 1994|url = http://brembs.net/gould.html|hämtdatum = 5 mars 2007}}</ref> Detta tillät att verktyg kunde användas och uppmuntrade kommunikation vilka tillsammans kunde förse den näring och stimulering som en större hjärna kräver. Utvecklingen av jordbruk och därefter samhällen har möjliggjort för människan att på en kort tid påverka jorden på ett sätt som ingen annan art har,<ref>{{Tidningsref |författare = Wilkinson, B. H.; McElroy, B. J.|titel = The impact of humans on continental erosion and sedimentation|tidning = Bulletin of the Geological Society of America|datum = 2007|volym = 119|nummer = 1–2|sidor = 140–156|url = http://bulletin.geoscienceworld.org/cgi/content/abstract/119/1-2/140|hämtdatum = 22 april 2007|doi = 10.1130/B25899.1}}</ref> vilket i stor omfattning påverkat annat liv på jorden.

Det nutida mönstret med [[istid]]er började för cirka 40 miljoner år sedan och intensifierades under [[Pleistocen]] för cirka 3 miljoner år sedan. Polarområdena har sedan dess genomgått regelbundna cykler av nedisning och upptining, med en period av mellan 40&nbsp;000 och 100&nbsp;000&nbsp;år. Den senaste istiden slutade för omkring 10&nbsp;000 år sedan.<ref>{{Webbref | titel = Paleoclimatology - The Study of Ancient Climates| url = http://www.lakepowell.net/sciencecenter/paleoclimate.htm| författare = Staff| hämtdatum = 2007-03-02| utgivare = Page Paleontology Science Center}}</ref>

=== Framtid ===
Jordens framtid är nära knuten till solens framtid. På grund av ackumulationen av helium i solens kärna, som en restprodukt av [[fusion|vätefusionen]], ökar stjärnans [[luminositet]] långsamt. Under de kommande 1,1 miljarder åren väntas luminositeten öka med 10 % och under de därpå följande 3,5 miljarder åren med hela 40 %.<ref name="sun_future">{{Tidningsref |författare = Sackmann, I.-J.; Boothroyd, A. I.; Kraemer, K. E.|titel = Our Sun. III. Present and Future|tidning = Astrophysical Journal|datum = 1993|volym = 418|sidor = 457–468|url = http://articles.adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-iarticle_query?1993ApJ...418..457S&amp;data_type=PDF_HIGH&amp;whole_paper=YES&amp;type=PRINTER&amp;filetype=.pdf|format = PDF|hämtdatum = 8 juli 2008|doi = 10.1086/173407|bibcode = 1993ApJ...418..457S}}</ref> Klimatmodeller tyder på att ökningen av inkommande strålning kommer att få svåra konsekvenser, inklusive en trolig förlust av jordens hav.<ref>{{Tidningsref |författare = Kasting|förnamn = J.F.|titel = Runaway and Moist Greenhouse Atmospheres and the Evolution of Earth and Venus|tidning = Icarus|datum = 1988|volym = 74|sidor = 472–494|hämtdatum = 31 mars 2007|url = http://adsabs.harvard.edu/abs/1988Icar...74..472K|doi = 10.1016/0019-1035(88)90116-9}}</ref>

Den ökande temperaturen kommer att accelerera [[kolcykeln]], vilket riskerar minska koncentrationen av [[koldioxid]] i atmosfären till dödligt låga nivåer för växter om 900 miljoner år. Avsaknaden av vegetation skulle orsaka en förlust av syret i atmosfären och djurliv skulle därmed också utrotas inom ett mindre antal miljoner år.<ref name=ward_brownlee/> Efter ytterligare en miljard år beräknas allt vatten på jordens yta ha försvunnit<ref name=carrington>{{Tidningsref | författare = Carrington| förnamn = Damian| titel = Date set for desert Earth| url = http://news.bbc.co.uk/1/hi/sci/tech/specials/washington_2000/649913.stm| datum = 2000-02-21| hämtdatum = 2007-03-31| utgivare = BBC News}}</ref> och den globala medeltemperaturen nå 70 grader.<ref name=ward_brownlee/> Vissa har kommit till slutsatsen att jorden kan ha så lite som 500 miljoner år kvar av goda förhållanden för flercelligt liv.<ref>{{Webbref | titel = Freeze, Fry or Dry: How Long Has the Earth Got?| url = http://www.space.com/scienceastronomy/solarsystem/death_of_earth_000224.html| författare = Britt| förnamn = Robert| datum = 2000-02-25}}</ref> Även om solen hade haft evigt liv och var stabil skulle den pågående nedkylningen av jordens kärna kunna orsaka en förlust av en större del av atmosfären och haven på grund av minskad [[vulkan]]ism.<ref>{{Tidningsref |författare = Guillemot, H.; Greffoz, V.|titel = Ce que sera la fin du monde|tidning = Science et Vie|month = March|datum = 2002|volym = N° 1014|språk = French}}</ref>

Solen kommer som en del av dess utveckling att bli en [[röd jätte]] om cirka 5 miljarder år. Modeller förutspår att solen kommer expandera till cirka 250 gånger dess nuvarande storlek, vilket skulle göra att dess yta hamnar nära jordens nuvarande position.<ref name="sun_future" /><ref name="sun_future_schroder">{{Tidningsref |förnamn = K.-P.|författare = Schröder|författare2 = Smith, Robert Connon|datum = 2008|titel = Distant future of the Sun and Earth revisited|doi = 10.1111/j.1365-2966.2008.13022.x|tidning = Monthly Notices of the Royal Astronomical Society|id = |volym = 386|sidor = 155}}</ref><ref>{{Tidningsref | författare = Palmer| förnamn = Jason| titel = Hope dims that Earth will survive Sun's death| url = http://space.newscientist.com/article/dn13369-hope-dims-that-earth-will-survive-suns-death.html?feedId=online-news_rss20| tidning = NewScientist.com news service| datum = 2008-02-22| hämtdatum = 2008-03-24}}</ref> Jordens öde är inte lika klart. Som en röd jätte kommer solen förlora ungefär 30 % av sin massa, vilket innebär att jorden gradvis kommer emigrera till en omloppsbana längre ut, ungefär 1,7 gånger dagens avstånd från solen. Planeten tros därför undvika att slukas av den växande solens yttre tunna atmosfär, men det mesta, om inte allt, kvarvarande liv skulle vid det här laget vara utrotat av den mycket höga luminositeten.<ref name="sun_future" /> Andra simuleringar förutspår att jorden istället kommer sjunka in mot solen på grund av tidvatteneffekter och friktion mot den expanderande solatmosfären, för att slutligen helt slukas av solen och förstöras.<ref name="sun_future_schroder" />

== Fysiska egenskaper ==
{{Huvudartikel|Geovetenskap}}
Jorden är en av [[stenplanet]]erna, vilket innebär att den huvudsakligen är uppbyggd av fast och smält sten till skillnad från [[gasjätte|gasjättar]] som [[Jupiter]]. Den är den största av de fyra stenplaneterna i solsystemet, både avseende diameter och massa. Av dessa planeter har jorden också den största densiteten, den största [[ytgravitation]]en, det starkaste magnetiska fältet och det kortaste dygnet.<ref>{{Webbref | titel = Planetary Magnetism| url = http://astrogeology.usgs.gov/HotTopics/index.php?/archives/147-Names-for-the-Columbia-astronauts-provisionally-approved.html| författare = Stern| förnamn = David P.| datum = 2001-11-25| hämtdatum = 2007-04-01| utgivare = NASA}}</ref> Jorden är dessutom den enda stenplaneten med aktiv [[plattektonik]].<ref>{{Tidningsref |författare = Tackley|förnamn = Paul J.|titel = Mantle Convection and Plate Tectonics: Toward an Integrated Physical and Chemical Theory|tidning = Science|datum = 2000-06-16|volym = 288|nummer = 5473|sidor = 2002–2007|doi = 10.1126/science.288.5473.2002|pmid = 10856206}}</ref> 

=== Form ===
[[Fil:Terrestrial planet size comparisons.jpg|miniatyr|Storleksjämförelse över de inre planeterna (från vänster): [[Merkurius]], [[Venus]], jorden och [[Mars (planet)|Mars]]]]
Jorden är till formen mycket nära en något avplattad [[sfäroid]], en rund form med en utbuktning vid ekvatorn. Avvikelsen mot den exakta [[geoid]]en är som mest 100&nbsp;meter.<ref>{{Webbref | titel = Converting GPS Height into NAVD88 Elevation with the GEOID96 Geoid Height Model| url = http://www.ngs.noaa.gov/PUBS_LIB/gislis96.html| författare = Milbert, D. G.; Smith, D. A.| hämtdatum = 2007-03-07| utgivare = National Geodetic Survey, NOAA}}</ref> Medeldiametern hos sfäroiden är ungefär 12&nbsp;742&nbsp;km. Något mindre exakt är avståndet 40&nbsp;000&nbsp;km/[[pi|π]] eftersom [[meter]]n ursprungligen definierades som 1/10&nbsp;000&nbsp;000 av avståndet mellan [[ekvator]]n till [[nordpolen]] via [[Paris]], Frankrike.<ref>{{Webbref | titel = Unit of length (meter)| verk = NIST Reference on Constants, Units, and Uncertainty| url = http://physics.nist.gov/cuu/Units/meter.html| författare = Mohr, P.J.; Taylor, B.N.| år = 2000| månad = October| hämtdatum = 2007-04-23| utgivare = NIST Physics Laboratory}}</ref>

Jordens snabba [[rotation]] är orsaken till utbuktningen vilken orsakar en diameter genom ekvatorn som är cirka 43&nbsp;km större än diametern från pol till pol.<ref name="ngdc2006">{{Webbref | titel = Exploring the Ocean Basins with Satellite Altimeter Data| url = http://www.ngdc.noaa.gov/mgg/bathymetry/predicted/explore.HTML| författare = Sandwell, D. T.; Smith, W. H. F.| datum = 2006-07-07| hämtdatum = 2007-04-21| utgivare = NOAA/NGDC}}</ref> De största lokala avvikelserna på jordens steniga yta är [[Mount Everest]] (8&nbsp;848&nbsp;meter över den lokala havsnivån) och [[Marianergraven]] (10&nbsp;911&nbsp;meter under den lokala havsnivån). Om man jämför med en perfekt [[ellipsoid]] har jorden därmed en [[tolerans (teknik)|toleransnivå]] på ungefär 0,17 %, vilket är mindre än de 0,22 % som en [[biljardboll]] tillåts avvika.<ref>{{Webbref | titel = WPA Tournament Table & Equipment Specifications| url = http://www.wpa-pool.com/index.asp?content=rules_spec| författare = Staff| år = 2001| månad = November| hämtdatum = 2007-03-10| utgivare = World Pool-Billiards Association}}</ref> På grund av utbuktningen vid ekvatorn är punkten på jorden som befinner sig längst från mitten faktiskt inte Mount Everest utan vulkanen [[Chimborazo]] i [[Equador]].<ref>{{Tidningsref |författare = Senne|förnamn = Joseph H.|titel = Did Edmund Hillary Climb the Wrong Mountain|tidning = Professional Surveyor|datum = 2000|volym = 20|nummer = 5|sidor = 16–21}}</ref><ref>{{Tidningsref |författare = Sharp|förnamn = David|titel = Chimborazo and the old kilogram|tidning = The Lancet|datum = 2005-03-05|volym = 365|nummer = 9462|sidor = 831–832|doi = 10.1016/S0140-6736(05)71021-7}}</ref>

=== Kemisk sammansättning ===
Jordens totala massa är ungefär på 5,98{{e|24}}&nbsp;kg. Den består främst av [[järn]] (32,1 %), [[syre]] (30,1 %), [[kisel]] (15,1 %), [[magnesium]] (13,9 %), [[svavel]] (2,9 %), [[nickel]] (1,8 %), [[kalcium]] (1,5 %) och [[aluminium]] (1,4 %). Återstående 1,2 % består av spårmängder av andra ämnen. På grund av att tyngre ämnen tenderar förekomma i större omfattning nära kärnan anses denna främst bestå av järn (88,8 %) med mindre mängder av nickel (5,8 %) samt svavel (4,5 %) och mindre än 1 % av övriga ämnen.<ref>{{Tidningsref |författare = Morgan, J. W.; Anders, E.|titel = Chemical composition of Earth, Venus, and Mercury|tidning = Proceedings of the National Academy of Science|datum = 1980|volym = 71|nummer = 12|sidor = 6973–6977|url = http://www.pubmedcentral.nih.gov/articlerender.fcgi?artid=350422|hämtdatum = 4 februari 2007|doi = 10.1073/pnas.77.12.6973|pmid = 16592930}}</ref>

Beräkningar tyder på att lite drygt 47 % av jordens skorpa består av syre och nästan samtliga vanligare bergarter är någon form av [[oxid]]er. [[Klor]]-, [[svavel]]- och [[fluor]]föreningar är de enda viktiga undantagen, men trots detta är deras andel vanligen mindre än 1 %. De vanligaste oxiderna är [[kisel]]-, [[aluminium]]-, [[järn]]-, [[kalcium]]-, [[magnesium]]-, [[kalium]]- och [[natrium]]oxider.

=== Inre struktur ===
Jordens inre är uppdelat i olika [[Jordens skikt|lager]] efter [[kemi]]ska eller [[reologi]]ska egenskaper. Det yttersta lagret består av en fast skorpa med huvudsakligen [[silikat]]er, därefter följer en plastisk trögflytande mantel, en betydligt mer lättflytande yttre kärna och en fast inre kärna. Skorpan skiljs från manteln av den så kallade [[Mohorovičić-diskontinuiteten]] och tjockleken varierar med ett medel på 6&nbsp;km under haven och 30-50&nbsp;km på kontinenterna.
<ref>{{Bokref |förnamn = Toshiro |efternamn = Tanimoto |editor = Thomas J. Ahrens |år = 1995 |titel = Crustal Structure of the Earth |booktitle = Global Earth Physics: A Handbook of Physical Constants |utgivare = American Geophysical Union |utgivningsort = Washington, DC |isbn = 0-87590-851-9 |url = http://www.agu.org/reference/gephys/15_tanimoto.pdf |format = PDF |hämtdatum = 3 februari 2007}}</ref> Den inre kärnan tros rotera med en något högre [[vinkelhastighet]] än den övriga planeten och avancerar med 0,1-0,5° per år.<ref>{{Tidningsref |författare = Kerr|förnamn = Richard A.|titel = Earth's Inner Core Is Running a Tad Faster Than the Rest of the Planet|tidning = Science|datum = 2005-09-26|volym = 309|nummer = 5739|sidor = 1313|doi = 10.1126/science.309.5739.1313a|pmid = 16123276}}</ref>

Den inre värmen hos jorden genereras huvudsakligen av det radioaktiva sönderfallet av isotoperna [[Kalium|kalium-40]], [[Uran|uran-238]] och [[Torium|torium-232]]. Deras [[halveringstid]]er är 1,5 miljarder, 4 miljarder respektive 14 miljarder år.<ref>{{Tidningsref | författare = Sanders| förnamn = Robert| titel = Radioactive potassium may be major heat source in Earth's core| url = http://www.berkeley.edu/news/media/releases/2003/12/10_heat.shtml| datum = 2003-12-10| hämtdatum = 2007-02-28| utgivare = UC Berkeley News}}</ref> Vid planetens innersta delar kan temperaturen nå upp mot 7&nbsp;000&nbsp;[[Kelvin|K]] (cirka 6&nbsp;700°[[Celsius|C]]) och trycket 360&nbsp;[[GPa]].<ref>{{Tidningsref |författare = Alfè, D.; Gillan, M. J.; Vocadlo, L.; Brodholt, J; Price, G. D.|titel = The ''ab initio'' simulation of the Earth's core|tidning = Philosophical Transaction of the Royal Society of London|datum = 2002|volym = 360|nummer = 1795|sidor = 1227–1244|url = http://chianti.geol.ucl.ac.uk/~dario/pubblicazioni/PTRSA2002.pdf|format = PDF|hämtdatum = 28 februari 2007}}</ref> En del av kärnans termiska energi transporteras mot ytan av [[mantelplym]]er vilket är en typ av [[konvektion]]sfenomen där materia med hög temperatur stiger i förhållande till omgivande materia med något lägre temperatur. Dessa plymer kan orsaka så kallade ''[[Het fläck|heta fläckar]]'' och ihållande utbrott av stora mängder lättflytande [[basalt]].<ref>{{Tidningsref |författare = Richards, M. A.; Duncan, R. A.; Courtillot, V. E.|titel = Flood Basalts and Hot-Spot Tracks: Plume Heads and Tails|tidning = Science|datum = 1989|volym = 246|nummer = 4926|sidor = 103–107|url = http://adsabs.harvard.edu/abs/1989Sci...246..103R|doi = 10.1126/science.246.4926.103|hämtdatum = 21 april 2007|pmid = 17837768}}</ref>

{| class="wikitable" style="margin: 4px; margin-right: 0px; width: 100%;"
|+ '''[[Jordens skikt|Jordens uppbyggnad]] '''<ref>{{Tidningsref |författare = Jordan|förnamn = T. H.|titel = Structural Geology of the Earth's Interior|tidning = Proceedings National Academy of Science|datum = 1979|volym = 76|nummer = 9|sidor = 4192–4200|url = http://www.pubmedcentral.nih.gov/articlerender.fcgi?artid=411539|hämtdatum = 24 mars 2007|doi = 10.1073/pnas.76.9.4192|pmid = 16592703}}</ref>
|-
!rowspan="8" style="font-size: smaller; text-align: center; padding: 0px;"|[[Fil:Jordens inre-numbers.svg|200px|center]]<br />1. Inre kärnan 2. Yttre kärnan<br /> 3. Undre manteln 4. Övergångszon<br />5. Yttre manteln 6. Jordskorpan
!Djup<ref>{{Webbref |efternamn = Robertson|förnamn = Eugene C.|datum = 2001-07-26|url = http://pubs.usgs.gov/gip/interior/|titel = The Interior of the Earth|utgivare = USGS|hämtdatum = 24 mars 2007}}</ref> (km)
!style="vertical-align: bottom;"|Lager<br />&nbsp;
!Densitet (g/cm<sup>3</sup>)
|-
|style="text-align: center;"|0&nbsp;-&nbsp;60
|[[Litosfär]]<ref group="not">Varierar mellan 5 och 200&nbsp;km.</ref>
|style="text-align: center;"| —
|- style="background: #FEFEFE;"
|style="text-align: center;"|0&nbsp;-&nbsp;35
|... [[Jordskorpan]]<ref group="not">Varierar mellan 5 and 70 km.</ref>
|style="text-align: center;"| 2,2&nbsp;-&nbsp;2,9
|- style="background: #FEFEFE;"
|style="text-align: center;"|35&nbsp;-&nbsp;60
|... [[Manteln|Yttre manteln]]
|style="text-align: center;"| 3,4&nbsp;-&nbsp;4,4
|-
|style="text-align: center;"|35&nbsp;-&nbsp;2&nbsp;890
|[[Manteln]]
|style="text-align: center;"| 3,4&nbsp;-&nbsp;5,6
|- style="background: #FEFEFE;"
|style="text-align: center;"|100&nbsp;-&nbsp;700
|... [[Astenosfär]]
|style="text-align: center;"| —
|-
|style="text-align: center;"|2&nbsp;890&nbsp;-&nbsp;5&nbsp;100
|[[Jordens kärna|Yttre kärnan]]
|style="text-align: center;"| 9,9&nbsp;-&nbsp;12,2
|-
|style="text-align: center;"|5&nbsp;100&nbsp;-&nbsp;6&nbsp;378
|[[Jordens kärna|Inre kärnan]]
|style="text-align: center;"| 12,8&nbsp;-&nbsp;13,1
|}

=== Kontinentalplattor ===
{{Huvudartikel|Plattektonik}}
De yttre delarna av jordens inre består av två lager. Det översta av dessa, [[litosfär]]en, består av skorpan och den stelnade delen av den övre delarna av manteln. Under litosfären ligger [[astenosfär]]en som bildar den inre delen av den yttre manteln. Astenosfären uppför sig som superhettad materia som är i ett halvflytande, plastiskt, tillstånd.
<ref>{{Webbref |förnamn = Courtney|efternamn = Seligman|år = 2008|url = http://cseligman.com/text/planets/innerstructure.htm|titel = The Structure of the Terrestrial Planets|verk = Online Astronomy eText Table of Contents|utgivare = cseligman.com|hämtdatum = 28 februari 2008}}</ref>

Litosfären "flyter" i praktiken på astenosfären och är uppdelad i olika [[kontinentalplatta|kontinentalplattor]]. Dessa plattor är stela segment som rör sig i förhållande till varandra vid tre typer av [[Plattektonik#Olika typer av plattgränser|gränser]]. ''Konvergerande gränser'' uppstår där två plattor rör sig mot varandra, divergerande gränser där de rör sig från varandra och omvandlingsgränser där de rör sig längs med en annan platta. [[Jordbävning]]ar, [[vulkan]]utbrott, [[orogenes|uppbyggande av bergskedjor]] och [[djuphavsgrav]]ar kan uppstå vid sådana gränser.<ref>{{Webbref |författare = Kious, W. J.; Tilling, R. I.|datum = 1999-05-05|url = http://pubs.usgs.gov/gip/dynamic/understanding.html|titel = Understanding plate motions|utgivare = USGS|hämtdatum = 2 mars 2007}}</ref>

Nämnvärda mindre kontinentalplattor är den [[Indiska kontinentalplattan]], den [[Karibiska kontinentalplattan]], [[Nazcaplattan]] utanför [[Sydamerika]]s västkust och [[Scotiaplattan]] i södra [[Atlanten]]. Den Indoaustraliska plattan är faktiskt sedan mellan 50 och 55 miljoner år tillbaka sammanfogad med den Indiska kontinentalplattan. Havsplattorna färdas snabbare än de övriga och den snabbaste av alla är [[Cocosplattan]] som rör sig med 75&nbsp;millimeter per år<ref>{{Webbref |författare = Meschede, M.; Udo Barckhausen, U.|datum = 2000-11-20|url = http://www-odp.tamu.edu/publications/170_SR/chap_07/chap_07.htm|titel = Plate Tectonic Evolution of the Cocos-Nazca Spreading Center|verk = Proceedings of the Ocean Drilling Program|utgivare = Texas A&M University|hämtdatum = 2 april 2007}}</ref> medan den Eurasiska kontinentalplattan rör sig långsammast med 21&nbsp;millimeter per år.<ref>{{Webbref |författare = Staff|url = http://sideshow.jpl.nasa.gov/mbh/series.html|titel = GPS Time Series|utgivare = NASA JPL|hämtdatum = 2 april 2007}}</ref>

{| class="wikitable"
|+ '''Jordens större kontinentalplattor'''<ref>{{Webbref |författare = Brown, W. K.; Wohletz, K. H.|år = 2005|url = http://www.ees1.lanl.gov/Wohletz/SFT-Tectonics.htm|titel = SFT and the Earth's Tectonic Plates|utgivare = Los Alamos National Laboratory|hämtdatum = 2 mars 2007}}</ref>
|-
| rowspan="8" style="padding: 0px; text-align: center; font-size: smaller; width: 370px;"|[[Fil:Tectonic plates sv.png|center|450px]]<br />Karta över jordens kontinentalplattor.
!Namn
!Area<br /><span style="font-size: smaller;">10<sup>6</sup>&nbsp;km²</span>
|-
| [[Stilla havsplattan]] ||style="text-align: center;"| 103,3
|-
| [[Afrikanska kontinentalplattan]]<ref group=not>Inkluderar den [[Somaliska kontinentalplattan]] som för närvarande är på väg att brytas bort från den afrikanska kontinentalplattan. Se: {{Tidningsref |förnamn = Jean|författare = Chorowicz|month = October|datum = 2005|titel = The East African rift system|tidning = Journal of African Earth Sciences|volym = 43|nummer = 1–3|sidor = 379–410|doi = 10.1016/j.jafrearsci.2005.07.019}}</ref> ||style="text-align: center;"| 78,0
|-
| [[Nordamerikanska kontinentalplattan]] ||style="text-align: center;"| 75,9
|-
| [[Eurasiska kontinentalplattan]] ||style="text-align: center;"| 67,8
|-
| [[Antarktiska kontinentalplattan]] ||style="text-align: center;"| 60,9
|-
| [[Indoaustraliska kontinentalplattan]] ||style="text-align: center;"| 47,2
|-
| [[Sydamerikanska kontinentalplattan]] ||style="text-align: center;"| 43,6
|}

=== Jordytan ===
Jordens terräng varierar mycket från plats till plats. Ungefär 70,8 %<ref name="Pidwirny2006">{{Webbref |efternamn = Pidwirny|förnamn = Michael|år = 2006|url = http://www.physicalgeography.net/fundamentals/7h.html|titel = Fundamentals of Physical Geography|edition = 2nd Edition|utgivare = PhysicalGeography.net|hämtdatum = 19 mars 2007}}</ref> av ytan täcks av vatten, med stora delar av [[kontinentalsockel]]n under havsnivån. Under vattenytan finns vanliga berg, vulkaner och bergskedjor, inklusive den mycket stora [[Mittatlantiska ryggen]] som sträcker sig över en stor del av jorden. Även [[djuphavsgrav]]ar, [[undervattenskanjon]]er, [[undervattensplatåer]] och [[djuphavsslätt]]er finns i den vattentäckta delen av jorden. De kvarstående 29,2 % som inte täcks av vatten består av berg, öknar, slätter, platåer och andra [[geomorfologi]]ska företeelser.

[[Fil:AYool topography 15min.png|miniatyr|vänster|350px|Jordytans [[topografi]]. Data från [[National Geophysical Data Center]] <ref>[[National Geophysical Data Center]]  [http://www.ngdc.noaa.gov/seg/fliers/se-1104.shtml TerrainBase Digital Terrain Model]</ref>.]]
Ytan genomgår omfattande förändringar på geologiska tidsskalor orsakat av [[erosion]] och tidigare nämnda plattektonik. Företeelser på ytan som byggs upp eller deformeras av plattektonik vittras långsamt ner av [[nederbörd]], värmeväxlingar, vind och kemiska effekter. [[Glaciär]]er, [[kusterosion]], uppbyggnad av [[korallrev]] och nedslag av större [[meteorit]]er och [[asteroid]]er från rymden bidrar också till att omvandla ytan.<ref>{{Webbref |efternamn = Kring|förnamn = David A.|url = http://www.lpl.arizona.edu/SIC/impact_cratering/intro/|titel = Terrestrial Impact Cratering and Its Environmental Effects|utgivare = Lunar and Planetary Laboratory|hämtdatum = 22 mars 2007}}</ref>

Efterhand som kontinentalplattorna rör sig över planeten [[subduktion|pressas]] havsbottnen ner under kanterna. Samtidigt skapar ett flöde av materia från manteln ny havsbotten vid divergerande gränser längs mitthavsryggar. Kombinationen av dessa processer gör att materian som bildar havsplattorna hela tiden återförs ner i jorden och på så sätt återvinns. Den största delen av havsbottnen är mindre än 100 miljoner år gammal. Den äldsta havsbottnen kan finnas i västra Stilla havet med en uppskattad ålder på 200 miljoner år. Som jämförelse har man hittat fossil på land med en ålder på omkring 3 miljarder år.<ref>{{Webbref |efternamn = Duennebier|förnamn = Fred|datum = 1999-08-12|url = http://www.soest.hawaii.edu/GG/ASK/plate-tectonics2.html|titel = Pacific Plate Motion|utgivare = University of Hawaii|hämtdatum = 14 mars 2007}}</ref><ref>{{Webbref |författare = Mueller, R.D.; Roest, W.R.; Royer, J.-Y.; Gahagan, L.M.; Sclater, J.G.|datum = 2007-03-07|url = http://www.ngdc.noaa.gov/mgg/fliers/96mgg04.html|titel = Age of the Ocean Floor Poster|utgivare = NOAA|hämtdatum = 14 mars 2007}}</ref>

[[Kontinentalskorpan]] består av materia med lägre densitet såsom de [[magmatisk bergart|magmatiska bergarterna]] [[granit]] och [[andesit]]. Mindre vanlig är [[basalt]], en vulkanisk bergart med högre densitet som är vanligast på havsbottnen.<ref>{{Webbref |författare = Staff|url = http://volcano.und.edu/vwdocs/vwlessons/plate_tectonics/part1.html|titel = Layers of the Earth|utgivare = Volcano World|hämtdatum = 11 mars 2007}}</ref> [[Sedimentär bergart|Sedimentära bergarter]] bildas från ansamling av [[sediment]] som packas ihop och efterhand blir till sten. Närmare 75 % av kontinenternas ytor består av sedimentära bergarter, men de står bara för omkring 5 % av jordskorpan.<ref>{{Webbref |efternamn = Jessey|förnamn = David|url = http://geology.csupomona.edu/drjessey/class/Gsc101/Weathering.html|titel = Weathering and Sedimentary Rocks|utgivare = Cal Poly Pomona|hämtdatum = 20 mars 2007}}</ref> Den tredje typen av bergarter på jorden kallas för [[Metamorf bergart|metamorfiska bergarter]]. Dessa skapas genom omvandling från redan existerande sten genom högt tryck, hög temperatur eller en kombination av de båda. De vanligaste silikatmineralerna på jordens yta inkluderar [[kvarts]], [[fältspat]], [[amfibol]], [[glimmer]], [[pyroxen]] och [[olivin]].<ref>{{Webbref |författare = Staff|url = http://natural-history.uoregon.edu/Pages/web/mineral.htm|titel = Minerals|utgivare = Museum of Natural History, Oregon|hämtdatum = 20 mars 2007}}</ref> Bland vanliga karbonatmineraler återfinns [[kalkspat]], [[aragonit]] och [[dolomit]].<ref>{{Webbref |efternamn = Cox|förnamn = Ronadh|år = 2003|url = http://madmonster.williams.edu/geos.302/L.08.html|titel = Carbonate sediments|utgivare = Williams College|hämtdatum = 21 april 2007}}</ref>

Den yttersta delen av jorden som består av [[jord (mark)|jord]] kallas för [[pedosfären]] och genomgår olika omvandlingsprocesser. För närvarande är den totala arealen som kan användas som åkermark 13,1 % av den totala landytan, men bara 4,71 % stödjer permanenta planteringar.<ref name=cia/>

Altituden på jordens landyta varierar från den lägsta punkten 418 meter under havsnivå vid [[Döda havet]] till maximala 8&nbsp;848&nbsp;meter över havsytan på toppen av [[Mount Everest]]. I medel befinner sig landytan 840 meter över havsnivån.<ref name=sverdrup>{{Bokref |förnamn = H. U. |efternamn = Sverdrup |medförfattare = Fleming, Richard H. |datum = 1942-01-01 |titel = The oceans, their physics, chemistry, and general biology |utgivare = Scripps Institution of Oceanography Archives |url = http://repositories.cdlib.org/sio/arch/oceans/ |hämtdatum = 13 juni 2008 }}</ref>

=== Atmosfären ===
{{Huvudartikel|Jordens atmosfär}} 
[[Lufttryck]]et på jorden är i genomsnitt 101,325&nbsp;[[Pascal (måttenhet)|kPa]] med en [[skalhöjd]] på 8,5&nbsp;kilometer.<ref name="earth_fact_sheet"/> Atmosfären består av 79% [[kväve]] och 21% [[syre]] tillsammans med mindre mängder [[vattenånga]], [[argon]], [[koldioxid]] och många andra gaser. Höjden på [[troposfär]]en, den delen av atmosfären som brukar sägas innehålla vädret, varierar med [[latitud]]. Vid polerna är den omkring 8&nbsp;km medan den når så högt som 17&nbsp;km vid ekvatorn, men siffrorna varierar något beroende på årstid och väder.<ref>{{Webbref |efternamn = Geerts|förnamn = B.|medförfattare = Linacre, E.|url = http://www-das.uwyo.edu/~geerts/cwx/notes/chap01/tropo.html|titel = The height of the tropopause|månad = November|år = 1997|verk = Resources in Atmospheric Sciences|utgivare = University of Wyoming|hämtdatum = 10 augusti 2006}}</ref>

Jordens [[biosfär]] har markant ändrat planetens [[atmosfär]] sedan skapelsen för 4,54 miljarder år sedan. [[Fotosyntes]]en utvecklades för cirka 2,7 miljarder år sedan, vilket skapade den atmosfärssammansättning huvudsakligen bestående av [[kväve]] och [[syre]] som är ungefär densamma än idag. Denna förändring tillät [[aerob]]iska organismer att utvecklas och ledde även till bildandet av [[ozonlagret]] som skyddar från solens skadliga [[UV-strålning|ultravioletta strålning]], något som i sin tur gjorde det möjligt för livet att ta steget upp på land. Atmosfären transporterar också vattenånga, dämpar temperaturväxlingar mellan dag och natt, tillgodoser ett behov av olika gaser som livsformer kan ha samt skyddar i viss mån mot nedfallande [[meteorit]]er från rymden.<ref name="atmosphere">{{Webbref |författare = Staff|datum = 2003-10-08|url = http://www.nasa.gov/audience/forstudents/9-12/features/912_liftoff_atm.html|titel = Earth's Atmosphere|utgivare = NASA|hämtdatum = 21 mars 2007}}</ref> Atmosfären är också orsaken till [[växthuseffekten]] som gör jorden varmare än den annars skulle ha varit genom att vissa molekyler absorberar värmestrålning utsänd eller reflekterad från marken. Värmestrålningen som jorden emitterar kallas [[terrestrisk strålning]]. Utan växthuseffekten skulle jordens medeltemperatur istället för nuvarande +15&nbsp;°C ha varit -18&nbsp;°C vilket skulle ha gjort åtminstone flercelligt liv osannolikt.<ref name="Pidwirny2006" />

=== Biosfären ===
{{Huvudartikel|Biosfär}}
Livet på jorden uppkom för drygt 3,5 miljarder år sedan, strax efter det att jorden kylts ner så mycket att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecknen på liv är fossiliserade [[bakterie]]r, som hittats i [[australien]]siska stenar. I 3,9 miljarder år gamla bergarter från [[Grönland|grönländska]] borrprover har man funnit differenser i proportioner av kol[[isotop]]er, vilket tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre.

Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydligt. Syreandelen i atmosfären ökade, och jordens [[albedo]] ändrade sig. De senaste ändringarna sker huvudsakligen genom [[människan]]s påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i [[u-land|utvecklingsländer]].

=== Hydrosfären ===
{{Huvudartikel|Ocean}}
Jorden är den enda planet i [[solsystemet]] där det finns [[vatten]] på ytan. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem [[ocean]]er och sju [[kontinent]]er. Jordens plats i solsystemet, [[vulkan]]iska aktivitet, [[gravitation]], [[växthuseffekten|växthuseffekt]], [[jordens magnetfält|magnetfält]] och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är.

Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom [[växthuseffekten]] hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. [[Paleontologi]]ska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger ([[cyanobakterier]]), men att haven därefter frös till is under en period på 10–100 miljoner år.

På andra planeter, såsom [[Venus]], förstörs vattenångan av [[ultraviolett strålning]] från solen, vilket gör att [[väte]]t [[jonisering|joniseras]] och förs bort av [[solvind]]en. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. I avsaknad av väte binds [[syre]]t i [[mineral]]er i marken.

I den del av jordens atmosfär, som kallas [[stratosfär]]en, finns längst upp ett tunt lager [[ozon]], som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning, vilket gör att den så kallade [[krackning]]en minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler, vilket uppstår genom närvaron av [[biosfär]]en ([[växt]]erna). Även [[magnetosfären]] skyddar [[jonosfär]]en från den skadliga solvinden. Oroväckande är att det skyddande ozonlagret utarmas som följd av diverse mänskliga aktiviteter, bl&nbsp;a utsläpp av [[freon]]. Över polerna är det svårast –&nbsp;[[ozonhål]]en.

[[Vulkan]]erna gör att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. [[Plattektonik]]en gör att [[kol]] och vatten i form av [[kalksten]] genom [[Subduktionszon|subduktion]] tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan [[koldioxid]] och vattenånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla hela tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna –&nbsp;vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden.

Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4&nbsp;·&nbsp;10<sup>21</sup>&nbsp;kilogram eller cirka 0,023 % av jordens totala massa.

== Jorden i solsystemet ==
[[Fil:NASA-Apollo8-Dec24-Earthrise.jpg|miniatyr|200px|Jorden fotograferad från [[Apollo 8]]:s rundning av månen på julafton 1968]]
[[Fil:Rotating earth (large).gif|miniatyr|200px|Jorden roterar runt sin axel]]
{{Huvudartikel|Solsystemet}}

Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till [[årstid]]ernas växlingar.

Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 [[sideriskt dygn]]) att rotera ett varv runt sin axel (i förhållande till stjärnorna). [[Medelsoldygn]]et är 24 timmar och 0,002 sekunder. Eftersom jorden roterar moturs sett från [[nordpolen]] (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar sett från norra halvklotet röra sig medurs (i västlig riktning) över himlen (och moturs från södra halvklotet).

Medelavståndet till solen är 149,597&nbsp;87&nbsp;miljoner&nbsp;km. 

Jorden går ett varv runt [[solen]] på 365,2564 [[medelsoldygn]] (1 [[sideriskt år]]). Så från jorden 
tycks solen röra sig ca 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen.

Banhastigheten runt solen är omkring 30&nbsp;km/s, vilket innebär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (ca 12&nbsp;700&nbsp;km) på 7&nbsp;min. En sträcka som motsvarar avståndet från jorden till [[månen]] tillryggaläggs på 4&nbsp;timmar. 

=== Månen ===
{{Huvudartikel|Månen}}

[[Fil:Full Moon Luc Viatour.jpg|miniatyr|vänster|[[Månen]]]]

Jorden har en naturlig satellit, [[månen]], som roterar ett varv runt jorden på 27,321662&nbsp;dagar eller ca 27&nbsp;<sup>1</sup>/<sub>3</sub>&nbsp;dag (1&nbsp;[[siderisk månad]]). Avståndet till månen är ca&nbsp;384&nbsp;000&nbsp;km. En radiosignal som sänds ut från jorden når månen efter cirka 1,255 sekunder. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar ca 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en [[solförmörkelse]] en gång i [[månad]]en, och dessutom kanske bara omkring ekvatorn. Efter ca 18&nbsp;år upprepar sig [[månförmörkelse]]mönstret. (Se [[nutation]].)

Månens yta består i stora drag av två olika typer av landskap som kan urskiljas med blotta ögat från jorden, de mörka så kallade haven samt de ljusare högländerna. [[Månhav]]en innehåller inget vatten utan är [[lavaslätt]]er som bildats när [[magma]] för flera miljarder år sedan trängt upp från månens inre och fyllt stora [[nedslagskrater|nedslagskratrar]] och andra sänkor. Sedan länge är dock månen geologiskt död och ingen vulkanisk aktivitet förekommer idag. Hur månen bildats är man fortfarande inte helt säker på, men den ledande teorin är att den bildats som restprodukt vid en enorm kollision mellan jorden och en planet av ungefär [[Mars (planet)|Mars]] storlek under solsystemets tidigaste historia.

Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på. Det [[Sovjetunionen|sovjetiska]] [[Lunaprogrammet]] sände ett flertal obemannade farkoster mot månen under slutet av 1950-talet till 1960-talet, där man till exempel för första gången lyckades utföra en kontrollerad landning på en annan himlakropp med [[Luna 9]] år 1966. Det skulle dock bli [[USA]] med det stora [[Apolloprogrammet]] som först lyckades sända människor till månen. Den 20 juli 1969 klättrade [[Neil Armstrong]] ner på månens yta från [[Apollo 11]]:s månlandare ''The Eagle'' och blev därmed den första människan att besöka en annan himlakropp. Efter Apolloprogrammets slut 1972 avstannade rymdkapplöpningen och månen har sedan dess endast besökts av obemannade rymdfarkoster, men planer och visioner finns från flera länder att på nytt sända människor till månen inom de närmsta decennierna.

== Geografi ==
{{Huvudartikel|Geografi}}
=== Terräng ===
{{Stubavsnitt|datum=2010-05}}<!-- massdaterad mall --> 

=== Naturresurser ===
{{Stubavsnitt|datum=2010-05}}<!-- massdaterad mall --> 

=== Naturkatastrofer ===
{{Stubavsnitt|datum=2010-05}}<!-- massdaterad mall -->  
* [[Flodvåg]]
* [[Jordbävning]]
* [[Orkan]]
* [[Översvämning]]
* [[Jordskred]]
* [[Vulkanutbrott]]
* [[Tsunami]]

=== Klimat ===
{{Huvudartikel|Klimat}}

Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, med mera, inom ett större område.

Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin.

Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna 
[[Tropiskt klimat]], [[Subtropiskt klimat]], [[Tempererat klimat]] och [[Arktiskt klimat]]. 
Man brukar även skilja mellan [[kustklimat]] och [[inlandsklimat]].

=== Land -/vattenanvändning ===
Världens befolkning använder endast 1 % av jordens totala vattenmängd på 1&nbsp;400 miljoner kubikkilometer vatten (~70 % av jordens yta). Av denna mängd vatten finns 93,8 % vatten i oceanerna, 4 % i världens alla sjöar, floder, vattendrag, grundvatten etc, 2 % i alla inlandsisar och 0,2 % som vattenånga. Allt detta enligt den hydrologiska cykeln.(D. Todd, Ingemar Larsson) 

=== Befolkning ===
I december 2009 beräknas världens befolkning ha varit 6&nbsp;790&nbsp;000&nbsp;000 människor.<ref>http://www.census.gov/ipc/www/popclockworld.html, läst 2009-12-16</ref> Därav står [[I-land|I-länderna]] för 20 % och [[U-land|U-länderna]] för de resterande 80 %. I oktober 1999 passerade världens befolkning sex miljarder. Under år 2007 kom det troligen att bo mer folk i städerna än på landsbygden för första gången i jordens historia. Den 31 oktober 2011 passerade jordens befolkning 7&nbsp;000&nbsp;000&nbsp;000 människor. <ref>http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13861997.ab</ref>

== Se även ==
* [[Antipod]]
* [[Pale Blue Dot]]
* [[Den blå pärlan]]
* [[Geologi]]
* [[Jorduppgång]]
* [[Jordens historia]]
* [[Jordens koordinatsystem]]

== Källor ==
=== Noter ===
<references/>

=== Kommentarer ===
<div class="references-small" style="-moz-column-count: 2; column-count: 2; font-size: 90%;">
<references group=not />
</div>

== Externa länkar ==
* {{Commonscat|Earth}}
* {{Systerlänkar}}
* [http://www.wordwizz.com/10exp8.htm Bruce Bryson: "Earth"]
* [http://www.wordwizz.com/pwrsof10.htm Bruce Bryson: "Quarks to Quasars"] 
* [http://micro.magnet.fsu.edu/primer/java/scienceopticsu/powersof10/ Molecular Expressions: "Science, Optics and You"]
* [http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html NASA - Earth  Fact Sheet]

{{Solsystemet}}

[[Kategori:Jorden]]