https://wiki.guldforum.se/w/index.php?action=history&feed=atom&title=MasugnMasugn - Versionshistorik2026-11-06T04:54:47ZVersionshistorik för denna sida på wikinMediaWiki 1.43.6https://wiki.guldforum.se/w/index.php?title=Masugn&diff=9268&oldid=prevDan Olsson: 1 version2013-02-24T19:33:18Z<p>1 version</p>
<p><b>Ny sida</b></p><div>En '''masugn''', (ibland även kallad ''[[hytta]]'', se detta uppslagsord för vidare förklaring) är en [[schaktugn]] för framställning av smält [[råjärn]] (''[[tackjärn]]'') genom [[reduktion]] av [[järnmalm]] med kol, numera i form av [[koks]]. Tidigare användes främst [[träkol]] som bränsle. Reduktion av järnmalm till smält järn med kol är värmekrävande, och i ''blästermasugnar'' erhålls värmen för reduktionen och smältningen genom förbränning av kol. I ''elektriska masugnar'' erhålls värmen däremot genom tillförsel av el.<br />
<br />
I vissa länder med stor tillgång på billig träkol (ex. [[Brasilien]]) används dock träkolsmasugnar fortfarande vid sidan av koksmasugnar.<br />
<br />
==Historia==<br />
[[Fil:Engelsberg-Huettenwerk-01.jpg|miniatyr|Masugnen vid [[Engelsbergs bruk]] i [[Västmanland]], en så kallad [[mulltimmerhytta]].]]<br />
<br />
I Sverige var [[träkolsmasugn]]en den vanligaste typen av masugn fram till slutet av 1940-talet. Under 1960-talet fanns bara ett fåtal kvar och [[1966]] lades den sista ned, ''[[Svartå|Svartå masugn]]''.<br />
<br />
Träkolsmasugnen skulle kunna ses som en direkt utveckling av ''[[blästerugnen]]'', i vilken smidbart järn<br />
tillverkades direkt av järnmalm. Genom att man med tiden ökade dessa ugnarnas storlek och blästermängd erhölls<br />
nämligen högre temperatur i ugnen. Järnet blev på så sätt kolbundet och kom i smältning. Järnframställning blev nu effektivare eftersom det flytande järnet kunde tappas kontinuerligt utan avbrott i processen. Till en början gjordes detta kanske oavsiktligt, men sedan man upptäckt att det då osmidbara järn som erhölls genom omsmältning kunde förvandlas till smidbart, övergick man så småningom helt till den nya ''[[masugnsprocess]]en''. <br />
<br />
Tidpunkten för detta troddes förr ligga omkring år [[1400]], men sedan ''[[Lapphyttan]]'' i [[Norberg]] grävdes ut i slutet av 1970-talet har man istället ändrat sig till slutet av 1100-talet. Antalet masugnar, eller hyttor, kom efter 1500-talet att öka fram till 1800-talets mitt, då den så kallade ''[[bruksdöden]]'' ledde till att många små järnbruk lades ned till fördel för ett fåtal större. De gamla ''[[mulltimmerhytta|mulltimmerhyttorna]]'', vilka länge varit den vanligast förekommande masugnstypen, började nu ersättas av modernare konstruktioner. <br />
<br />
Redan år [[1709]] hade dock den engelske uppfinnaren och industrimannen [[Abraham Darby]] utvecklat en masugn, där tackjärn kunde framställas med hjälp av [[koks]] istället för [[träkol]]. På grund av sin höga svavelhalt kunde järnet från dessa endast användas som [[gjutjärn]] och inte för framställning av [[smidbart järn]]. Lösningen på detta problem kom först med [[Henry Cort]]s ''[[puddelprocess]]'' [[1784]]. Puddelprocessen kom dock att nyttjas obetydligt i Sverige. Först [[1917]], i samband med [[Oxelösunds järnverk]]s färdigställande, kom den första svenska koksmasugnen i drift.<br />
<br />
Under 1960-talet blåstes (=stängdes) de sista träkolsmasugnarna i Sverige ned ([[Sandviken]] (1960), [[Bredsjö]] (1962) och Svartå (1966)). [[Stålkrisen|1970-talets stålkris]] gjorde att även moderna [[koksblästermasugn]]ar vid järnverken i [[Herräng]] (2 st. 1969), [[Fagersta (tätort)|Fagersta]] (3 st. 1976 och 1979), [[Hofors (tätort)|Hofors]] (2 st. 1977 och 1978), [[Guldsmedshyttan]] (1 st. 1978), [[Domnarvet]] (4 st. 1981) och [[Spännarhyttan]] (1 st. 1981) lades ned. Sedan [[1981]] (då Spännarhyttan lades ned av [[Surahammars Bruks AB]]) finns tre masugnar i Sverige. Dessa drivs vid [[SSAB]]s stålverk i [[Luleå]] (1 st) och [[Oxelösund]] (2 st). I [[Finland]] finns det tre masugnar kvar, en i Koverhar, [[Hangö]] (Ovako AB) och två i [[Brahestad]] (Rautaruukki).<br />
<br />
==Masugnens konstruktion==<br />
[[Image:VysokaPec.jpg|thumb|right|300px|'''Masugndiagram'''<br>1. Het blästerluft från Cowper-ugnar <br>2. Smältning<br>3. Förkolning och reduktion av järn(II)oxid<br> 4. Reduktion av järn(III)oxid<br> 5. Förvärmning<br>6. Påfyllning av [[malm]], [[kalksten]] och [[koks]].<br> 7. Gaser<br> 8. Kolumn av malm, koks och kalksten<br> 9. [[Slagg]]avtappning<br> 10. Tappning av råjärn<br> 11. Utsläpp av gaser till Cowper-ugnar]]<br />
Själva ugnen består av ett 20-30 meter högt tegelinfodrat, vattenkylt schakt, vilket chargeras (beskickas, fylls på) vid toppen genom ''[[uppsättningsmål]]et'' med malm (vilken kan utgöras av [[sinter]], [[kulsinter]] eller [[styckemalm]]), koks och slaggbildare. I masugnens nedre del, ''[[ställ]]et'', inblåses förvärmd, ev. [[syrgas]]berikad [[Blästring (metallurgi)|blästerluft]] i ugnsschaktet genom ''[[forma|formor]]''. I samma nivå med formorna kan även tillsatser göras av olja, naturgas, kolpulver eller oljekolblandningar. Förut var olja vanligast i detta sammanhang, men efter 1970-talets oljeprishöjningar har istället kolinjektion blivit den dominerande metoden.<br />
<br />
En modern koksmasugn är en mycket effektiv produktionsapparat. Detta tack vare en långt driven processtyrning kombinerad med noggrann beredning av chargerat material, vilket har minskat bränsleförbrukningen och ökat produktiviteten. Utvecklingen av tekniken har under 1970-90-talen letts av Japan. Även Sverige har emellertid gjort viktiga framsteg, till exempel införande av [[kulsinter]] vid SSAB i Luleå och Oxelösund, vilket medfört en lägre bränsleförbrukning och högre produktivitet i ugnarna.<br />
<br />
Dagens masugnsanläggningar är mycket stora i jämförelse med för 100 år sedan. En modern masugn har en diameter på ca. 12-15 meter och en höjd på 22-28 meter, vilket ger en innervolym på 2&nbsp;000-5&nbsp;000 m³. Produktionen per dygn ligger på upp till 10&nbsp;000-12&nbsp;000 ton råjärn. Det bör även nämnas att en masugn kan användas för framställning av andra metaller än järn.<br />
<br />
Några anledningar till att blästermasugnsmetoden (som tillämpats sedan 1100-talets slut) fortfarande är den förhärskande metoden för framställning av råjärn ur malm är: hög produktion, låg energiförbrukning, lång ugnslivslängd, mycket god svavelrening och en flytande järnprodukt (vilken är mycket lämplig för framställning av stål). År [[1998]] framställdes 93,1 % av råjärnet i världen (motsvarar 537 miljoner ton) i masugnar. De svenska masugnarna i Luleå och i Oxelösund producerade 1998 tillsammans 3,2 miljoner ton råjärn.<br />
<br />
==Elektriska masugnar==<br />
Elektriska masugnar utvecklades i Sverige under inledningen av 1900-talet, eftersom det saknades inhemsk tillgång på [[stenkol]]. Vad man däremot hade var en jämförelsevis billig el. Vid [[Gysinge|Gysinge Bruk]] inledde faluingenjören [[F.A. Kjellin]] [[1899]] försök med att framställa [[stål]] i [[elektriskt]] uppvärmda ugnar, så kallat [[elektrostål]]. Året därefter togs den första ugnen i drift, vilket resulterade i att man blev först i världen att i praktisk drift framställa stål medelst elektrisk [[induktionsugn]]. Den första driftsdugliga [[transformatorugn]]en kunde lastas med 80 kg råämne och drog en [[effekt]] av 78 [[kW]], [[energiförbrukning]]en var avskräckande stor, cirka 7 000 [[kWh]] per ton. Den första driftsäkra elektriska masugnen, ''elektrometallhyttan'', ersattes på 1920-talet av den ''elektriska lågschaktugnen''. Eftersom upphettningen i de elektriska masugnarna skedde med el behövdes endast kol (sten- eller träkol) tillsättas för själva [[reduktion]]en av järnmalmen. De ljusbågar som tillförde elektriciteten fanns i ugnens nedre del. I de senare utvecklade elektriska lågschaktsugnarna tillfördes [[beskickning (metallurgi)|beskickningen]] (vilken bestod av styckeformig malm eller [[sinter]] samt koks och [[koksstybb]]) vertikalt vid sidan av tre grova, vertikala [[elektrod]]er. <br />
<br />
Inga typer av elektriska masugnar är längre i drift i Sverige för järnframställning. De två sista träkolsbaserade elektromasugnarna fanns i [[Hagfors]] och lades ned [[1964]]. [[1971]] lade [[Norrbottens järnverk]] (nuvarande [[SSAB Tunnplåt]]) ned sina tre koksbaserade elektromasugnar i [[Luleå]], vilka också var de sista av sitt slag. Den sista elektriska lågschaktsugnen lades ned [[1978]] (Hagfors) och [[1982]] lade [[Fagersta AB]] ned sina två ''elektroråjärnsugnar'' i Fagersta (även dessa de av sista av sitt slag). Enstaka elektriska masugnar finns dock fortfarande kvar i länder med tillgång till mycket billig el.<br />
<br />
==Se även==<br />
{{commons|Blast furnace}}<br />
*[[Hytta]]<br />
<br />
[[Kategori:Bergsbruk]]<br />
{{Link GA|en}}<br />
<br />
[[ar:فرن لافح]]<br />
[[be:Доменная печ]]<br />
[[bs:Visoka peć]]<br />
[[ca:Alt forn]]<br />
[[cs:Vysoká pec]]<br />
[[da:Højovn]]<br />
[[de:Hochofen]]<br />
[[en:Blast furnace]]<br />
[[es:Alto horno]]<br />
[[eo:Altforno]]<br />
[[eu:Labe garai]]<br />
[[fa:کوره بلند]]<br />
[[fr:Haut fourneau]]<br />
[[gl:Alto forno]]<br />
[[ko:용광로]]<br />
[[hi:वात्या भट्ठी]]<br />
[[hr:Visoka peć]]<br />
[[it:Altoforno]]<br />
[[he:כבשן#תנור רם]]<br />
[[kn:ಊದುಕುಲುಮೆ]]<br />
[[kk:Домна]]<br />
[[lb:Héichuewen]]<br />
[[hu:Nagyolvasztó]]<br />
[[nl:Hoogoven]]<br />
[[ja:高炉]]<br />
[[no:Masovn]]<br />
[[nn:Masomn]]<br />
[[pl:Wielki piec]]<br />
[[pt:Alto-forno]]<br />
[[ro:Furnal]]<br />
[[ru:Доменная печь]]<br />
[[simple:Blast furnace]]<br />
[[sk:Vysoká pec]]<br />
[[sl:Plavž]]<br />
[[sr:Висока пећ]]<br />
[[fi:Masuuni]]<br />
[[ta:ஊதுலை]]<br />
[[te:బ్లాస్ట్ ఫర్నేస్]]<br />
[[tr:Yüksek fırın]]<br />
[[uk:Доменна піч]]<br />
[[zh:高爐]]</div>Dan Olsson