Antracit: Skillnad mellan sidversioner
Utseende
m 1 version |
mIngen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 10: | Rad 10: | ||
*{{bokref|titel=Nationalencyklopedin|år=1989|utgivare=Bra Böcker|isbn=91-7024-621-1|sid=440}} | *{{bokref|titel=Nationalencyklopedin|år=1989|utgivare=Bra Böcker|isbn=91-7024-621-1|sid=440}} | ||
*{{bokref|name="Life and Science-Chemistry Today"|efternamn=Sherwood|förnamn=Martin|titel=Kemin, Grundämnen & föreningar|år=1990|utgivare=Bonniers|isbn=91-34-50893-7|sid=36}} | *{{bokref|name="Life and Science-Chemistry Today"|efternamn=Sherwood|förnamn=Martin|titel=Kemin, Grundämnen & föreningar|år=1990|utgivare=Bonniers|isbn=91-34-50893-7|sid=36}} | ||
[[Kategori:Sedimentära bergarter]] | [[Kategori:Sedimentära bergarter]] | ||
[[Kategori:Fossila bränslen]] | [[Kategori:Fossila bränslen]] | ||
Nuvarande version från 12 maj 2013 kl. 20.00

Antracit är en typ av bergart och det högsta metamorfiska stadiet av kol. Antracit är hårt och har en hög kolhalt, över 91 procent. Bergarten bildas av stenkol som utsätts för högt tryck och hög temperatur. Den är det näst sista stadiet i inkolningskedjan från torv till grafit. Då antracit inte innehåller mer än mycket små mängder bitumen så brinner det med en nästan osynlig låga. Ur antracit utvinns kolm.
Smeder använder gärna antracit i ässjan på grund av dess höga kolhalt och ringa restprodukter som slagg och svavel. Antracit är den mest miljövänliga kolsorten att använda i kraftindustrin[källa behövs].
Se även
Referenser
- Nationalencyklopedin. Bra Böcker. 1989. Sid. 440. ISBN 91-7024-621-1
- Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. Sid. 36. ISBN 91-34-50893-7