Magnetit

Från GuldWiki
Version från den 3 april 2013 kl. 13.56 av Dan Olsson (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Magnetit
Magnetite.jpg
Magnetit från Italien
GruppOxider
Dana klassificering7.2.2.3
Strunz klassificering4.BB.05
Kemisk formelFe3O4
Färgsvart, grå
FörekomstsättVanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller.
KristallsystemKubisk
SpaltningSaknas
BrottOjänmt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)5,5–6,5
GlansMetallisk, submetallisk
Transparensopak
Streckfärgsvart
Specifik vikt5,17–5,18
Diagnostiska egenskaperStarkt magnetisk
Referenser[1]

Magnetit, ibland även kallat svartmalm, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4, där två av järnatomerna har laddningen +3 och en har laddningen +2. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Bildas dock till exempel i samband av korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost. Magnetit är också en vanlig järnmalm som bryts i bland annat Kiruna och Malmberget. Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt), vilket gör den lätt att skilja ut från det omgivande gråberget.

Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar efter det att allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.

Svenska fyndplatser

  • Kiruna, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
  • Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser (i renare form än Kirunagruvan då den innehåller lägre halter Fosfor).
  • Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO.
  • Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.

Övriga fyndigheter

I Norge förekommer talrika fyndigheter från Trondheim till Tromsö, liksom i Sydvaranger.

Bland andra områden, som är rika på magnetit, kan nämnas Uralbergen och många ställen i Nordamerika.[2]

Se även

Referenser

  1. Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 
  2. Meyers varulexikon, Forum, 1952

Externa länkar