Neon

	Neon
Allmänt
Ämnesklass	ädelgaser
Densitet	0,8999 kg/m3 (273 K)
Utseende	färglös
Atomens egenskaper
Atommassa	20,1797 u
Atomradie (beräknad)	inga data (38) pm
Kovalent radie	69 pm
van der Waalsradie	154 pm
Elektronkonfiguration	s2 2s2 2p6;
e– per skal	2, 8
Oxidationstillstånd (O)	0 (okänd)
Kristallstruktur	kubisk ytcentrerad;
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd	gas
Magnetiska egenskaper	icke magnetisk
Smältpunkt	24,56 K (−248,59 °C)
Kokpunkt	27,07 K (−246,08 °C)
Molvolym	13,23 m3/mol
Ångbildningsvärme	1,7326 kJ/mol
Smältvärme	0,3317 kJ/mol
Ljudhastighet	435 m/s vid 293,15 K
Diverse
Värmekapacitet	103 J/(kg·K)
Värmeledningsförmåga	0,0493 W/(m·K)
1a jonisationspotential	2 080,7 kJ/mol
2a jonisationspotential	3 952,3 kJ/mol
3e jonisationspotential	6 122 kJ/mol
4e jonisationspotential	9 371 kJ/mol
5e jonisationspotential	12 177 kJ/mol
6e jonisationspotential	15 238 kJ/mol
7e jonisationspotential	19 999 kJ/mol
8e jonisationspotential	23 069,5 kJ/mol
Stabilaste isotoper
	SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Neon är ett icke-metalliskt grundämne som har symbolen Ne och atomnumret 10. Neon är en ädelgas, som bland annat används i lysrör. När ett neonlysrör lyser blir ljuset rött till orange, men neon kan blandas med andra ädelgaser som till exempel krypton för att få andra färger.

Egenskaper

Neonets trippelpunkt är 24,5561 K, vilket är en fixpunkt i International Temperature Scale of 1990.^[1]

Historik

Ett neonfyllt glasrör lyser upp med hjälp av elektrisk ström och bildar förkortningen för neon.

Neon upptäcktes år 1898 av Sir William Ramsay och den 20 år yngre Morris William Travers. De försökte från början framställa en ädelgas med en atomvikt på cirka 20 genom att försiktigt avdunsta syre och kväve från flytande luft och sedan granska gasen som var kvar, men istället hittade de en gas med atomvikten 84, det vill säga krypton. De trodde då att gasen med atomvikten 20 hade förångats med syret och kvävet. De försökte igen genom att framställa tre liter argon och sedan föra ned behållaren (med argonen) i flytande luft, reducera trycket och ta vara på den gas som avdunstade först. När urladdningen vid en spektralanalys av provet gick genom röret lyste gasen med en karmosinröd färg. När de sedan gjorde an spektralanalys på gasen visade det sig att den hade många linjer i det röda våglängdsområdet och några få gröna och violetta.

När de skulle namnge gasen frågade Ramsay sin trettonåriga son och han sade prompt "Novium - för den är ju ny". Ramsay tyckte om förslaget, men tyckte att "neon" som kommer från grekiska ordet "neos" som också betyder 'ny' - passade bättre med de redan namnbestämda argon och krypton.

Utvinning

Eftersom neon har en så låg kokpunkt (-246,08 °C) utvinns den som de flesta andra ädelgaser (utom helium) genom fraktionerad destillation av flytande luft.^[2]

Gas	Kokpunkt (°C)	Procentandel av luft
Neon	-248,56	0,0000153
Argon	-185,9	0,934
Krypton	-152,3	0,000001
Xenon	-107,1	0,00000005
Syre	-183,0	20,947
Kväve	-195,8	78,084

Användning

Neon används främst som gasfyllnad i lysrör som används för ljusreklam och prydnad. Vid tillverkning av neonlysrör fylls röret med neon till ett tryck av sex millibar (0,006 atmosfärer) och elektroder sätts fast i ändarna. Vid drift läggs en spänning på upp till 4 000 volt över elektroderna. Neonet ger ett rött sken. Vill man ha andra färger används främst gasen argon vilken är blålysande. Där kan man med tillsatser av färgpulver få valfri färg. Kvicksilver används för att ta bort föroreningar och för att öka livslängden (gäller dock endast rör med argongas). Det finns inget kvicksilver i ett neonrör.

Flytande neon används ofta kommersiellt i elektronrör, i överspänningsskydd och som kylmedium.

Se även

Periodiska systemet

Referenser

Noter

↑ ”International Temperature Scale of 1990”. Bureau International des Poids et Mesures. 1990. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html. Läst 2008-05-16.
↑ Per Enghag (2000). Jordens grundämnen och deras upptäckt. Stockholm: Industrilitteratur. ISBN 91-7548-590-7

Webbkällor

Neon, engelskspråkiga Wikipedia (september 2006)

Vidare läsning

Eriksson, Thomas (1997). Neon: eldskrift i natten. Stockholm: Rabén Prisma. Libris 7408276. ISBN 91-518-3100-7 (inb.)

[1] ”International Temperature Scale of 1990”. Bureau International des Poids et Mesures. 1990. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html. Läst 2008-05-16.

[2] Per Enghag (2000). Jordens grundämnen och deras upptäckt. Stockholm: Industrilitteratur. ISBN 91-7548-590-7

[1]

[2]