Pyrit

Från GuldWiki
Version från den 3 april 2013 kl. 12.17 av Dan Olsson (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Pyrit
Svavelkis
Svavelkis
KategoriSulfidmineral
Dana klassificering2.12.1.1
Strunz klassificering02.EB.05a
Kemisk formelFeS2
FärgMässingsgul, bronsbrun
KristallsystemIsometriskt
TvillingbildningPenetration och kontakttvilling
SpaltningOtydlig på {001}; delning på {011} och {111}
BrottMycket ojämnt, ibland conchoidalt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)6 – 6,5
GlansMetallisk, glänsande
TransparensOpak
StreckfärgGrönsvart till brunsvart
Specifik vikt4,95 – 5,10
LöslighetOlöslig i vatten
ÖvrigtParamagnetisk

Pyrit (FeS2), svavelkis, kis eller järnsulfid (rent kemiskt är svavelkisen egentligen järndisulfid, som är sammansatt av järn (46 %) och svavel (53,3 %)) eller i folkmun kattguld, är det vanligaste sulfidmineralet i jordskorpan.

Egenskaper

Pyrit innehåller, förutom huvuddelarna järn och svavel, ofta små inslag av nickel, kobolt, koppar, tenn och arsenik, samtidigt som den även kan innehålla spår av guld och silver.

Mineralet kristalliserar reguljärt i många former, är mässingsgult och starkt metallglänsande. Vid förvaring i luft mörknar ytan till en brunaktig färgton. På grund av sin stora hårdhet ger det gnistor när det slås mot stål.

Pyrit är lösligt i salpetersyra under avskiljning av svavel, men angrips nästan inte av saltsyra.

Förekomst

Den svenska berggrunden innehåller en hel del pyrit, både som spridda inslag i och som större eller mindre ansamlingar i de vanligaste bergarterna och i den yngre sedimentära berggrunden, då framförallt i de många svarta skiffrarna, som till exempel Alunskiffer och Andersöskiffer.

Användning

Pyrit är ofta späckad med finfördelad kopparkis och utgör i denna form en av våra viktiga kopparmalmer. Förutom för framställning av koppar då detta är möjligt, används svavelkis till framställning av svavel, svavelsyra och Falu rödfärg.

De största gruvorna finns vid Rio Tinto i Spanien. Brytning förekommer även på flera platser i Sverige och Norge.

Källor

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Se även