Andrarums alunbruk: Skillnad mellan sidversioner
m 1 version |
mIngen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 2: | Rad 2: | ||
[[Fil:Andrarums alunbruk 1.jpg|miniatyr|Slagghögar]] | [[Fil:Andrarums alunbruk 1.jpg|miniatyr|Slagghögar]] | ||
[[Fil:Andrarums alunbruk 2.jpg|miniatyr|Magasinsbyggnaden]] | [[Fil:Andrarums alunbruk 2.jpg|miniatyr|Magasinsbyggnaden]] | ||
'''Andrarums alunbruk''' är en tidigare alunindustri vid | '''Andrarums alunbruk''' är en tidigare alunindustri vid Andrarum i Tomelilla kommun. | ||
[[Alunskiffer]] bröts på platsen och förädlades till [[alun]]. I de [[kambrium|kambriska]] skiffrarna finns också [[kalk]] i form av [[orsten]] och på platsen fanns sedan gammalt ett kalkbruk. De kambriska skiffrarna är en av de äldsta [[fossil]]förande [[bergart]]erna och är idag främst av intresse för [[paleontologi|paleontologer]]. Stenbrottet i Andrarum är [[typlokal]] för ett flertal fossil och har således ett stort geologiskt bevarandevärde. | [[Alunskiffer]] bröts på platsen och förädlades till [[alun]]. I de [[kambrium|kambriska]] skiffrarna finns också [[kalk]] i form av [[orsten]] och på platsen fanns sedan gammalt ett kalkbruk. De kambriska skiffrarna är en av de äldsta [[fossil]]förande [[bergart]]erna och är idag främst av intresse för [[paleontologi|paleontologer]]. Stenbrottet i Andrarum är [[typlokal]] för ett flertal fossil och har således ett stort geologiskt bevarandevärde. | ||
==Brukets historia== | ==Brukets historia== | ||
Jochum Beck upptäckte alunförekomsten på sommaren 1635, men det dröjde till 7 oktober 1637 innan han fick kungligt (danskt) privilegiebrev för utvinningen och när Andrarums alunbruk 1643 var färdigt att tas i drift, anfölls [[Skåne]] av Sverige och bruket raserades. Danmark avträdde Skåne till Sverige 1658, men flera årtionden av snapphaneoroligheter följde. Bruket kunde dock komma igång tack vare omfattande (svenska) privilegier år 1686 som inkluderade rätt till all skog inom två mils radie. | |||
1725 köptes bruket av Christina Piper. Hon byggde upp en omfattande verksamhet som under 1700-talet var en av de mera betydande industrierna i Sverige. Bredvid bruket anlade hon Christinehofs slott på 1730-talet. | |||
Uppgifterna om antalet sysselsatta vid bruket varierar. Å ena sidan kan det hävdas att merparten av dem som bodde i | Uppgifterna om antalet sysselsatta vid bruket varierar. Å ena sidan kan det hävdas att merparten av dem som bodde i Andrarums socken, och åtskilliga i grannsocknarna, inte hade kunnat försörja sig på den magra åkermarken om det ej varit för brukets skull. Räknat så var det åtskilliga tusen personer som direkt eller indirekt fick sin utkomst från alunbruket under dess storhetstid. Å andra sidan var direkt sysselsatta med den egentliga alunframställningen räknade i hundratal, inte i tusental, och uppges till cirka 200 år 1776<ref>[http://web.alboharad.org/ah_alunbruket.htm Om alunbruket]</ref>. | ||
Det egna bergstinget förlorade under 1830-talet betydelse och från början av 1836 övertogs tingsrättens ärenden av Kronobergs bergmästardöme i Växjö stad.<ref>[[:src:Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1835-12-24 1.jpg|Post- och Inrikes Tidningar, 24 december 1835, sid. 1]]</ref> | Det egna bergstinget förlorade under 1830-talet betydelse och från början av 1836 övertogs tingsrättens ärenden av Kronobergs bergmästardöme i Växjö stad.<ref>[[:src:Sida:Post- och Inrikes Tidningar 1835-12-24 1.jpg|Post- och Inrikes Tidningar, 24 december 1835, sid. 1]]</ref> | ||
| Rad 38: | Rad 38: | ||
* [http://home.swipnet.se/hogesta/hist.htm Högestads och Christinehofs Fideikommiss] | * [http://home.swipnet.se/hogesta/hist.htm Högestads och Christinehofs Fideikommiss] | ||
[[Kategori:Gruvor i Skåne]] | [[Kategori:Gruvor i Skåne]] | ||
Nuvarande version från 31 mars 2013 kl. 19.43
{{#invoke:Coordinates|coord}}
Andrarums alunbruk är en tidigare alunindustri vid Andrarum i Tomelilla kommun.
Alunskiffer bröts på platsen och förädlades till alun. I de kambriska skiffrarna finns också kalk i form av orsten och på platsen fanns sedan gammalt ett kalkbruk. De kambriska skiffrarna är en av de äldsta fossilförande bergarterna och är idag främst av intresse för paleontologer. Stenbrottet i Andrarum är typlokal för ett flertal fossil och har således ett stort geologiskt bevarandevärde.
Brukets historia
Jochum Beck upptäckte alunförekomsten på sommaren 1635, men det dröjde till 7 oktober 1637 innan han fick kungligt (danskt) privilegiebrev för utvinningen och när Andrarums alunbruk 1643 var färdigt att tas i drift, anfölls Skåne av Sverige och bruket raserades. Danmark avträdde Skåne till Sverige 1658, men flera årtionden av snapphaneoroligheter följde. Bruket kunde dock komma igång tack vare omfattande (svenska) privilegier år 1686 som inkluderade rätt till all skog inom två mils radie.
1725 köptes bruket av Christina Piper. Hon byggde upp en omfattande verksamhet som under 1700-talet var en av de mera betydande industrierna i Sverige. Bredvid bruket anlade hon Christinehofs slott på 1730-talet.
Uppgifterna om antalet sysselsatta vid bruket varierar. Å ena sidan kan det hävdas att merparten av dem som bodde i Andrarums socken, och åtskilliga i grannsocknarna, inte hade kunnat försörja sig på den magra åkermarken om det ej varit för brukets skull. Räknat så var det åtskilliga tusen personer som direkt eller indirekt fick sin utkomst från alunbruket under dess storhetstid. Å andra sidan var direkt sysselsatta med den egentliga alunframställningen räknade i hundratal, inte i tusental, och uppges till cirka 200 år 1776[1].
Det egna bergstinget förlorade under 1830-talet betydelse och från början av 1836 övertogs tingsrättens ärenden av Kronobergs bergmästardöme i Växjö stad.[2]
Från mitten av 1800-talet började brukets lönsamhet försämras. Brytningen upphörde i början av 1900-talet, och bruket lades slutligen ned år 1912, men man kan fortfarande hitta stora slagghögar i bruksområdet. Under andra hälften av 1900-talet diskuterades möjligheterna att utvinna uran ur samma skiffrar.
Verkalinjen
Alunframställningen krävde stora mängder bränsle. Genom en kunglig förordning 1686 blev de självägande bönderna inom en cirkel på två mils radie (36 000 alnar) skyldiga att avverka samt leverera avverkad skog till alunverket mot, som det hette, "skälig ersättning". Förordningen inskränkte även böndernas rätt att ha betesdjur i skogen.
Ett tjugotal stenar sattes upp på vissa platser för att markera tvåmilsgränsen. Idag är platsen för 21 sådana gränsstenar ungefärligen kända, av vilka endast ett fåtal är återfunna.
Förordningen upphävdes 1824.[3]
Referenser
Noter
Tryckta källor
- Carlsson, Kristian; Bruksbygdsliv. Andra Alunbruksboken.Kristianstad 1996.
- Ehrenberg, August; Albo härad. Kristianstad 1945.
- Jönsson, Swen; Andrarum- en socken-och bruksskildring,Västervik 1940.
- Nihlén, Johan; Andrarums Alunbruk. Göteborg 1956.
- Nilsson, Otto; Andrarums Alunbruk. Tomelilla 1957.
- Stoltz, Elof; Jockom Beck och Andrarums Alunverk. Stockholm 1979.