Kopparkis
| Kopparkis | |
 | |
| Kategori | Sulfidmineral |
|---|---|
| Strunz klassificering | 02.CB.10a |
| Kemisk formel | CuFeS2 |
| Färg | Mässingsgul med matt lila skimmer |
| Kristallsystem | Tetragonalt |
| Tvillingbildning | Penetrerande |
| Spaltning | Otydlig, tydlig utefter (201) |
| Brott | Oregelbundet, ojämnt |
| Hållbarhet | Skör |
| Hårdhet (Mohs) | 3,5 |
| Glans | Metallisk |
| Streckfärg | Grönsvart |
| Specifik vikt | 4,1 – 4,3 |
Kopparkis, kallas även kalkopyrit, CuFeS2 , är ett mineral som består av koppar (34,5 %), järn (30,5 %) och svavel. Mineralet kristalliserar tetragonalt och smälter ganska lätt under utveckling av svavelsyrlighet och blir då magnetiskt. Det sönderdelas av kungsvatten och, om än med svårighet, av salpetersyra, varvid svavel skiljs ut.
Förekomst
Kopparkis förekommer vanligen i lager eller gångar, ofta tillsammans med svavelkis, som till viss del liknar kopparkis, men kopparkis är mjukare och har en grön färgton. Den vanligaste förekomsten är dock i hydrotermala och metasomatiska mineraliseringar tillsammans med zinkblände, blyglans, magnetkis, magnetit och eventuellt baryt.
Mineralet förekommer i hela Sverige, speciellt i Bergslagen och utanför Skellefteå.
Förekomster finns även allmänt i Mellaneuropa, Spanien, Portugal och på många håll i övriga världsdelar.
Användning
Kopparkis finns i naturen och är den vanligaste av alla kopparmalmer, trots att kopparhalten ibland är så låg som en halv procent. Man bryter, eller har brutit, kopparkis i Falu koppargruva, Saxberget, Riddarhyttan, Ljusnarsberg och Aitik koppargruva för framställning av koppar och kopparvitriol.
Källor
Meyers varulexikon, Forum, 1952
Erich Spicar, Mineral och bergarter, ICA Bokförlag, 1995
