Scheelit
| Scheelit | |
.jpg) Scheelit | |
| Grupp | Volframat |
|---|---|
| Strunz klassificering | 07.GA.05 |
| Kemisk formel | CaWO4 |
| Färg | Ofärgad till vit, gulaktig eller gråaktig |
| Förekomstsätt | Pseudo-oktaedra, massiv, granulat |
| Kristallsystem | Tetragonal |
| Tvillingbildning | Vanlig, genombrytande kontakttvillingar |
| Spaltning | Tydlig på {101}, avbruten på {112}, otydlig på {001} |
| Brott | Subconchoidalt till ojämnt |
| Hållbarhet | Spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 4,5 - 5 |
| Glans | Fettglänsande |
| Refraktion | Enaxlig (+) |
| Ljusbrytning | n ω = 1,918 till 1,921 n ε = 1,935 till 1,938 |
| Pleokroism | Definitiv dichorisk i gult (gult till orange-brun) |
| Transparens | Transparent till ogenomskinlig |
| Fluorescens | Blå-vitt |
| Streckfärg | Vit |
| Densitet | 5,9 – 6,1 |
| Smältbarhet | Med svårighet |
| Löslighet | Löslig i syror |
| Referenser | [1] |
Scheelit (även kallat tungsten) är ett volframhaltigt mineral med formeln CaWO4 som används för att framställa volfram.
Egenskaper
Mineralets sammansättningen är 80,6 % volfram och 19,4 % kalk, men vanligen är det dock inblandat med 1 – 8 % molybdenoxid. Det har vit, gul eller brun färg, och är genomskinligt. [2]
Historik
Mineralet beskrevs första gången av mineralogen och geschwornern Axel Fredrik Cronstedt i mineralprover från Bispbergs klack 1751.[3][4]
Scheelit har fått sitt namn efter Carl Wilhelm Scheele som visade att det består av kalk och en då okänd syra. Scheeles upptäckt av denna okända syra visade att scheelit innehöll ett nytt grundämne. Det blev emellertid de spanska bröderna d'Elhuyar som 1783 först lyckades isolera detta grundämne, men då ur ett annat volframmineral, volframit. Namnet tungsten på mineralet kommer av dess höga densitet och användes under mitten på 1700-talet om flera olika tunga mineral, vilkas samband man då inte förstod. I "Försök til mineralogie eller mineral-rikets upställning" som Axel Fredrik Cronstedt anonymt utgav år 1758 beskrev han flera tunga mineral under detta namn som om de vore varianter av samma mineral. När deras olika art senare klarlades kopplades namnet till just scheelit "[5]".
Förekomst
Scheelit förekommer på många platser i små mängder, särskilt i förening med gnejs eller granit. I tennmalmsgruvorna vid Monroe i Connecticut, USA, förekommer större mängder liksom på flera andra platser i Nordamerika. [2]
Referenser
- ↑ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2
- ↑ 2,0 2,1 Meyers varulexikon, Forum, 1952
- ↑ Nordisk Familjebok: Tungsten
- ↑ Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar XII den 28 september 1751, s 229ff
- ↑ Anonym (Cronstedt, A.F.), Försök til mineralogie eller mineral-rikets upställning, Stockholm 1758; 2:a förbättrade utgåvan 1781, s.217 ff
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Wikipedia
be:Шэеліт bg:Шеелит ca:Scheelita de:Scheelit el:Σεελίτης en:Scheelite es:Scheelita eu:Scheelita fa:شئلیت fr:Scheelite ko:회중석 it:Scheelite ka:შეელიტი kk:Шеелит lt:Šeelitas nl:Scheeliet ja:灰重石 pl:Szelit pt:Scheelita ru:Шеелит fi:Scheeliitti uk:Шеєліт vi:Scheelit zh:白钨矿