Värmeledningsförmåga

Värmeflödet från den heta till den kalla sidan

Värmeledningsförmåga är en materialkonstant som anger hur bra värmeledare ett ämne är.

Enligt Fouriers lag är värmeflödet J (mängden värmeenergi som passerar på en tidsenhet) genom en stav eller en plåt proportionellt mot tvärsnittsarea S och mot temperaturskillnaden mellan den kalla och den varma sidan ΔT och omvänt proportionellt mot stavens längd (eller plåtens tjocklek) Δx:

<math>J = \kappa \ \frac{S \times \Delta T}{\Delta x}</math>.

I denna formel är <math>\kappa</math> värmeledningsförmågan. Den mäts i SI-enheten W·m^-1·K^-1 (watt per meter och kelvin).

I metaller beskriver Wiedemann-Franz-lagen proportionaliteten mellan värmeledningsförmåga och elektrisk ledningsförmåga. De flesta elektriska isolatorer är också värmeisolerande. Det finns dock undantag, såsom diamant som har hög värmeledningsförmåga, mellan 1000 och 2600 W·m^-1·K^-1 (högre än koppar). Aluminiumoxid (safir) är ett annat exempel på ett hårt, isolerande, material med hög ledningsförmåga.

Värmeledningsförmåga hos några vanliga ämnen

Ämne	Värmeledningsförmåga W·m-1·K-1
Silver	427
Koppar	398
Guld	315
Aluminium	204
Mässing	111
Platina	70
Invar	16
Vismut	8,5
Glas	1
Vatten	0,6
Ull	0,050
Luft	0,026

Värmeledningsförmågan ändras med temperaturen. För de flesta ämnen minskar den något med stigande temperatur. Kan även bero på trycket (vid låga tryck).

Värmekonduktivitet i byggsektorn

För byggnadsmaterial anges isoleringsförmågan som värmekonduktivitet. I detta sammanhang betecknas storheten med λ och kallas därför ofta lambdavärde.

Se även

• Värmemotstånd

Externa länkar

• energihandbok.se - Tabell - Värmeledningsförmåga och U-värden för olika material
• falun.se - Att tilläggsisolera hus – fakta, fördelar och fallgropar