Volframkarbid
| Volframkarbid | |
 | |
| Systematiskt namn | Volframkarbid |
|---|---|
| Övriga namn | Wolframkarbid, Tungstenkarbid |
| Kemisk formel | WC |
| Molmassa | 195,86 g/mol |
| Utseende | Grå, metalliska, mycket hårda kristaller |
| CAS-nummer | 12070-12-1 |
| Egenskaper | |
| Densitet | 15,63 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | Olöslig |
| Smältpunkt | 2870 °C |
| Kokpunkt | ~6000 °C |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Volframkarbid, ofta kallat hårdmetall, är ett mycket hårt ämne som består av volfram och kol och förekommer i två former, WC och W2C (volframsemikarbid).
Egenskaper
Volframkarbid är mycket hårt (cirka 9 på mohs hårdhetsskala) och tungt (densitet 15,63 g/cm³). Det är också mycket motståndskraftigt mot syror, endast fluorgas eller en blandning av fluorvätesyra och salpetersyra kan angripa den vid rumstemperatur. Den har hög smältpunkt (2870 °C) men börjar oxideras av luft vid 550 °C och av klorgas vid 400 °C.
Den har också mycket låg resistivitet (0,2 μΩm).
Framställning
Ämnet framställs genom upphettning av volfram med kol till 1400 – 2000 °C. Det finns även metoder som utgår från volframhexafluorid eller volframhexaklorid och ett reduktionsmedel som till exempel vätgas och med metan eller metanol som kolkälla.
Pulvret som bildas pressas sedan ihop till valfri form (sintring) med nickel eller kobolt som bindemedel.
Användning
På grund av sin höga varmhårdhet används volframkarbid i skärande verktyg för fräsning, svarvning och borrning. Med sin höga densitet och hårdhet används den även i pansarbrytande ammunition. Det förekommer även i dubbar i dubbdäck. På senare tid förekommer även smycken såsom ringar i volframkarbid, ofta med insättningar av ädelstenar. Nackdelen med volframkarbidringar är att de inte kan kapas och lödas om för storleksjusteringar.
Källor
Se även
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Wikipedia, Tungsten carbide
